Rullar på

Det mesta rullar på och dagarna går som vanligt fort. Det händer grejer hela tiden så man vet inte vart man skall börja. Jag och Jerry har gift oss och blivit äkta makar. Förra helgen gjorde Stina sitt MH och det är skönt att ha det gjort. MH är egentligen ingenting jag lägger någon större vikt vid men det är väl alltid roligt för uppfödaren att få sina avkommor utvärderade på de sätten som gäller för rasen. Typ som VP på border collie, tänker jag. Har passat på att boka in en ögonlysning på damen också. Förr lystes ju alla valpar också (aussie) men numer är det inte krav på det så Stina är faktiskt aldrig lyst. Kan ju vara käckt att ha det gjort. När vi ändå håller på att bocka av ”måsten” på vår lista har jag planerat att gentesta Astrid för IGS. Ingrid och Wille är ju fria CEA genom föräldrar och Key är testad fri CEA. Med andra ord är även Astrid fri CEA genom föräldrar. Jag vet inte riktigt hur man rekommenderar att testa sen ju längre ifrån man kommer dom testade. Fria föräldrar ger ju fria avkommor. Skall forska mer i detta.

För övrigt märker man att damen börjar bli stor. Vi har börjat lägga på lite mer ”press” i träningen. Utmanar och testar nya saker. Kommandona börjar sitta men i svåra lägen (drag, ur balans osv.) blir det lätt att hörseln krånglar på damen. Hon är ju såpass ung än så länge att man inte riktigt vet vad man har för hund. Men hon verkar ganska okomplicerad. Hon har ett väldigt behagligt tempo och rör sig väldigt mjukt kring djuren, precis som Ingrid. Hon stressar liksom inte upp sig i onödan. Rusar inte runt som en vettvilling utan beter sig på det stora hela ganska moget, vilket känns ganska märkligt eftersom hon är den mest barnsliga hund jag någonsin haft till vardags. Hon rör sig till och med fortfarande ganska valpigt och har en ganska originell stil. Folk har ju ofta sagt att Ingrid är en sådan hund som verkligen har en lugnande inverkan på djuren och lätt skapar förtroende. En egenskap som jag hoppas, och tror, att Astrid har fått med sig. Hon har bra fart i dom långa benen när det krävs och hon kan bli ruskigt snabb. Otroliga tempoväxlingar. Hennes svaga sidor ligger nog i fösningarna. Det kommer att krävas lite jobb där. Hon blir lätt loj och ”flummig” och drar sig ut mot flankerna för att få stoppa/hämta tillbaka. Hennes största mål är alltid att få hämta. Dum som jag är har jag många gånger avslutat med att fösa, fösa, fösa. Jag tror att det har förstärkt hennes känsla för att ”föser jag så försvinner fåren och då får jag inte valla mer”. Men en dag kom jag liksom på mig själv och ändrade träningen. Vi kör blandat fösning/driva men vi avslutar aldrig med fösningarna längre. Avslutar alltid med att fålla in dom någonstans, hämta och hålla och tillsammans lämna. Det har gett bra resultat på bara ett par pass. Hon har mer tryck i fösningarna nu eftersom hon inte räknar med att behöva sluta när hon gått tillräckligt långt. Jag tror också att hon kommer att jobba bättre när hon verkligen förstår grejen och känner att hon har kontroll själv. Hon får upp en bättre och bättre attityd. Det är skönt när man kommer på sig med sådana dumma grejer, ändrar och snabbt märker skillnad. Det är framförallt när hon kommer en bit bort ifrån mig som hon flyter ut på flanken.

Idag hade vi en riktigt bra träning och introducerade delningar. Tidigare har vi tränat litegrann på att hålla isär olika flockar (men då har Ingrid eller Wille gjort själva delningarna). Hon har varit duktig på att hålla isär, skiftar och byter lätt fokus när man växlar mellan grupperna. Men hon har aldrig själv fått gå in i någon lucka, och det skapade väl en viss förvirring men hon kom varenda gång om än något motvilligt. Lite osäkert, långsamt och undrande – men in kom hon. Vad kan man begära första passet? Egentligen är det ju en himla skum grej, dessutom. Först tränar man på att hålla ihop, hålla ihop, hålla ihop och sen skall man plötsligt tryck isär. Jag är i vilket fall himla imponerad över damen. Lite osäkert på vilken av grupperna hon skulle fokusera på i själva kom-in-momentet men när hon väl tagit en grupp marscherar hon på bra och släpper inte fokus. Hon är duktig på att hålla isär dom och kan gå in fint i den ”luckan” som blir när dom är på väg att gå ihop. Det där med att hålla isär verkar hon verkligen förstå och hon är väldigt lik Ingrid i sitt sätt just i det momentet. Även hon älskar ju att hålla isär 😉

Hela temat idag var liksom delningar. Ingrid och Wille vill jag gärna ha på tårna, rena och fina korta flanker och mycket eget jobb i att skapa lucka. Ingrid kan ju fastna i eyet (fåren trängs ihop) men hon blir rörligare och rörligare hela tiden. Jag försöker att stå ca 5-10 meter ifrån fåren för att inte själv kunna skapa lucka. Ingrid är betydligt bättre på detta än Wille men det tar sig. Wille har svårare att få ut dom på en linje och pressa isär. Han ligger gärna på lite hårt –> fåren går till mig. Jag hatar när fåren står på mig!

För övrigt har jag grejat en hel del med Vallhundsringens hemsida idag. Träningsläger i Klämmestorp 6-7 juni 2015. Förra året blev ju en riktig succé. Och iår är Astrid mogen nog att också vara med och träna, förra året var hon ju bara tio veckor. Lilla snuttan har blivit stor tjej (snart 13 månader)!

DSC_0983
Vallvesslans Astrid, ett år. Skall försöka att klippa ihop en film längre än instagrams 15 sekunders-klipp.

Varför promenerar vi så mycket?

Helg och helgjobb. Lite halvsegt att jobba varannan helg och aldrig riktigt vara långledig ihop med andra. Det finns ju för- och nackdelar hur man än jobbar. Fördelarna med skiftjobb överväger helt klart, men det bästa vore väl att bli rik hemmafru så att man bara kunde ägna sig åt roligheter 😉

En av dom största fördelarna med skiftjobb är ju alla lediga förmiddagar. Det blir ju så mycket enklare och roligare att hitta tid/inspiration till såväl promenader som träning. Speciellt under vinterns mörka dygn. Jag får ofta kommentarer om att vi motionera/promenerar mycket med våra hundar. Gärna i en lite dryg ton också som antyder att vi borde sluta med det och göra något vettigare  😉  Jag vet inte om vi går så himla mycket mer än andra men det är heller ingenting jag bryr mig så mycket om. Jag tycker bara väldigt mycket om att promenera, det känns friskt och rofyllt. Jag mår bra av att röra mig, trots reumatismen. Visst känner jag många dagar att jag skulle vilja amputera men ljuset och friska luften är liksom guld värt. Hundarna mår ju bara bra av motionen! Om vi bara hinner antingen träna eller långpromenera väljer vi oftast långpromenad. Jag mår bättre själv när jag vet att hundarna har fått röja av sig ordentligt och jag är hemskt dålig på att träna något vettigt ändp under stress eller när jag känner mig omotiverad. Det är ingenting jag gör för att provocera andra men jag märker att det lätt uppfattas så. Det är liksom inte för att vara så jävla redig utan det bara blir så eftersom jag lätt blir rastlös. Jag lägger ingen tid på att gymma eller träna mig själv på andra sätt så jag ser ju det såklart som motion för egen del också. Och eftersom jag jobbar när andra kollar tv och liknande ”sparar” jag ju en del tid där.  Sen gör det nog mycket att vi försöker gå promenader som är sociala. Igår träffades vi direkt efter mitt jobb för en hurtig promenad följt av träning på parkeringen. Vi ses några vänner och promenerar, snackar skit och har det gött istället för att ta en fika, typ.

Sen märker jag ju också på Stina att jag egentligen bara har motionerat bort hennes ”problem”. När jag fick hem henne mådde hon inte riktigt bra av lite olika anledningar. Hon hade blivit typ utdömd som hund. Hon låg högt i stress i början på ett sätt som hon inte alls gör idag. Det blev ju överslag i form av utfall, hysteriskt ”vallande” av dom andra hundarna, skall, svår att nå… Men hon är en ganska okomplicerad hund egentligen och i stora flockar med nya hundar är det aldrig hon som höjer ögonbrynen.  Hon springer med någon pinne, luktar i en buske, återkopplar till mig ofta och interagerar med dom andra hundarna hyfsat artigt om än stundtals klumpigt. Hennes förväntan på att göra saker när jag fick hem henne låg över en stresströskel som jag inte alls tycker om. Det är stor skillnad på att springa och att springa, liksom. Det är skillnad på att springa glatt och på att springa stressat. Det är skillnad på att galoppera och att skena vilt. Det tar ju en stund att vänja sig vid nya rutiner såklart. Och helvete, vad trött hon var om kvällarna. Jag kunde kasta chips på henne utan att hon reagerade. (Hallå!? Det är en aussie!!) 

 

Stina hade haft känslig mage och fick diarré av typ allt utom just den maten hon fick då enligt förra ägaren. När hon kom hem bytte jag foder rakt av (det kan man väl tycka vad man vill om) och motionerade henne rätt mycket med en gång. Hon tappade lite väl mycket  i vikt på bara någon vecka elle två så hon blev riktigt smal/slank. Hennes mage var lite orolig första veckan men idag äter hon olika saker varje dag (aldrig dålig) och har gått upp några kg igen fast i rejäla muskler. Hon ser riktigt biffig ut nu och kroppen är kanon. Verkligen stor skillnad! Innan jag hämtade henne hörde jag att hon gick orent framtill emellanåt så det är någonting som har legat och skavt. Hon har blivit kollad ordentligt men jag har hela tiden gått och letat efter hälta utan att ha sett någonting. Men röntgen framtill var ju såklart ett litet orosmoment… (HD A och ED 0.) På promenaderna är hon en helt annan hund – hon springer fortfarande mycket/hela tiden men med en helt annan attityd. Hon har ett stort behov av att springa (precis som mina andra hundar) men några dagars total vila (som vid flytten eller sjukdom) är självklart inga problem. Hon är lös och ledig både i kropp och huvud. Helt okomplicerad med andra hundar, är glad och käck. Vi kan möta hundar som gör hemska utfall och hon går helt cool vid sidan. Hon kan vara lite reserverad mot människor ännu och är väl inget större fan av att bli hanterad av ex. veteinär men hon finner sig (morrar/skäller inte men hon är ju inte aussieglad). Hon har inget intresse av folk hon inte känner men det tycker jag mest är skönt. När folk kommer hem skäller hon några gånger (aussies vaktar) men slutar när man säger år henne och blir snabbt bästis med folk (aussies är ju lätta att muta). Känns kanon!

Stina är ju en hund som jag egentligen inte ville ha. Stor eloge till mina vänner som har stått ut med mitt gnäll. Och tro mig, dom borde ha skavsår i öronen. Jag har många gånger känt att jag gjorde fel som tog hem henne igen. När jag tog hem henne gjorde jag det med inställningen att hon är en Problemhund som jag aldrig kommer att kunna ha någon nytta eller glädje av. Jag gjorde det bara för Ninas och mitt dåliga samvetes skull. När jag ser på henne idag med andra ögon finns egentligen ingenting som säger att det är något som helst galet med henne. Hon är liksom bara en pigg, glad,  intensiv, snäll och ganska okomplicerad ung hund. 

Frisk luft och motion! 💗

Resultat röntgen!

 

Imorse kom Stinas resultat ut på SKK. Som vanligt är man ju lite nervös men jag var ändå ganska säker på fria höfter. Men det är ju inte förrän SKK sagt sitt som man kan vara helt säker. Morgonens glada resultat har vi firat med lyxfrulle och nu väntar milen innan jobbet. Musklerna skall ju hållas i trim 😉 

 

 Mitt A-barn! 😍 

Stina röntgad! 

Damen är nu röntgad fram och bak. Allting såg fint ut och personalen trodde absolut att hon var fri både i höfter och armbågar. Lena på Partille har ju helsyster Salsa (a-höfter) så vi kunde jämföra plåtarna och dom vad väldigt lika. Damen fick beröm för sina rejäla muskler och annan personal blev inropad för att känna. Wow! Så kul att all träning ger resultat! Blev nästan svårt att få benen raka för att låren var så rejäla 😉 Stina har verkligen fått en fin kropp och det har hänt en del sista månaderna. Kul när veterinärer och så reagerar så på ens hundar. En mil om dagen lös i skogen + träning (simning, agility, pilatesboll, vallning) ger resultat!

Nu håller vi tummarna för bra resultat. Hur som helst var höfterna friska och fina! 👍

Grattis Ingrid & Wille!

2015/01/img_3202.jpg
Minns det som igår! 💗

Idag blir Ingrid och Wille fyra år gamla. Tiden går fort när man har roligt. Vi har spenderat dagen ute hos fåren och i skogen. Det är ju helt klart det bästa sättet att fira sin födelsedag. Det där med att omväxling förnöjer känns inte riktigt aktuellt när man är border collie. Jag är så glad i mina ungar och det känns sjukt att dom redan är fyra år. Wille är för övrigt världens skönaste här hemma trots flera löptikar. Ingrid och Stina är båda två nu i höglöp. Intresset för Ingrid är typ noll. Stina och han får man ha lite mer koll på men säger man till en gång så går han alltid undan. Jag är så glad över att inte ha en hane som går dom i röven hela tiden och piper. Fy fan! (Men självklart lämnar vi dom inte ensamma ihop…)

Ingrid fick träna mycket raka crossar. Linjer, linjer, linjer. Och lite look-back mellan två olika flockar. Duktig tjej. Ju mindre man pillar med henne desto bättre går hon ju. Hon har tyvärr fått lite ludd i öronen sen hon var mammaledig så damen är mer olydig än lydig kanske 😉 Men jag får skylla mig själv eftersom jag har släppt efter så mycket. Hon blir olydig i form av smygande ligg och lite snäva flanker. Hon har ju naturligt mycket vidd i dom så det är lätt att få henne att slå ut om man påminner lite. Men ärligt talat så gillar jag henne bättre när hon är på tårna sådär eftersom hon inte alls blir sticky eller låst i sitt eye då.

Wille fick träna på rena och mer vida flanker. Börjat hålla honom ståendes mer och mer, men han kan fortfarande lägga sig även om jag sagt stanna (stå upp). Körde lite gå bort/kom in, hålla linjen vid delningar. Fick tränat litegrann på att singla och att faktiskt innan verkligen bestämma mig för vilken tacka vi skall ta och inte bara råka ta den som står bäst till. Jag har lätt för att ändra mig och tänka ”äsch, vi tar den istället”. Men det är ju inte riktigt hållbart i längden. Så lite mer struktur och att hålla sig till planen är inte alls dumt för min del. Risken är också att hundarna alltid tar första bästa lucka utan att man har sagt något.

2015/01/img_3239.jpg

Astrid har ju börjat lära sig höger och vänster så vi jobbade vidare med flankerna. Hon är väldigt öppen och mjuk tycker jag och fastnar inte alls i eyet så som Ingrid har kunnat göra. För att undvika att fastna i att hon bara går på det man visar jobbar vi redan nu mycket med att jag står stilla och hon får gå i och ur balans, jag rör mig i ”fel” riktning så att hon måste göra som jag säger och inte som jag visar och så vidare. Lite jobbigt tycker hon att det är och hon väljer såklart fel (eller rätt – närmast balans) ibland men efter några ligg så byter hon håll. Duktig tjej! Behöver helt klart jobba mer på fösningen men det kommer! Hon har ju tiden för sig! Riktigt duktig på stanna (stå upp) och det blir riktigt snyggt i gödningarna!

Stina fick köra mycket balans och flanker. Vad folk än säger så är aussies betydligt mer tajtaoch dom flesta har inte alls samma känsla för avstånd. Hon börjar gå bättre och bättre och håller sig mer ur arslet på fåren. Hon har inte alls samma tryck som dom andra och jag vet också att aussies kan gå närmre, men så nära som dom flesta går vill jag inte att hon går. Hon har en del fina sidor och utvecklingen går framåt om än betydligt långsammare än för Astrid. Hon har en god attityd och är aldrig stygg på något vis.

Nu – fortsatt kvällsjobb. Ha en trevlig helg!

2015/01/img_3196.jpg
Trött tjej faktiskt 💗

Mål 2015

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b37/28732461/files/2015/01/img_2807.jpg

Ingrid
– Tävla mer vallning.
– Gå kurs (vallning).
– Lägga på korta flanker, ett stå, ”Tack, det räcker” och look-back på vissla. Har bara muntliga där i dagsläget.
– Tävla agility åtminstone någon gång under året.
– Ögonlysas.
– Eventuellt paras igen (har några på hold som inte fick en Ingrid-bebis från första kullen).

Wille
– Starta IK-1 och träna inför IK-2.
– Gå kurs (vallning).
– Lägga på korta flanker, ett stå, ”Tack, det räcker” och look-back på vissla. Har bara muntliga där i dagsläget.
– Tävla agility åtminstone någon gång under året.
– Ögonlysas.

Astrid
– Röntgas.
– Bygga upp en fin arbetshund (vallning). Lägga på kommandon – både muntligt och på vissla.
– Fortsätta gå kurs för Karin Söderberg.
– Starta VP och tävla IK-1.
– Träna agility.

Stina-Lisa
– Röntgas.
– Gå MH.
– Lära sig mer om vallning. Lägga på kommandon.
– Starta VP.
– Träna (och eventuellt tävla) agility.
– Gå en spårkurs (med Jerry).

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b37/28732461/files/2015/01/img_27991.jpg

Tanterna
– Behålla hälsan och leva ett gott pensionärsliv. Peggy är ju 16 år och Hejdi och Hilda blir 11 i år.

Pia
– Fortsätta må bra och vara förhållandevis frisk.
– ***** *** ******. Yay!
– Leva mer efter ”Jag gör så gott jag kan” utan att ha dåligt samvete för allt jag borde hinna göra… Kort sagt – stressa mindre. Man kan inte vara överallt sju dagar i veckan tjugofyra timmar om dygnet.
– Strunta i sådant och sådana som jag ändå inte kan hjälpa.
– Prioritera dom som prioriterar mig. Prioritera tid med folk jag verkligen tycker om. Hej då, energitjuvar.
– Träna upp mina fruktansvärda tävlingsnerver. Jobba på min prestationsångest och försöka mota undan den lilla djävulen inom mig som bara ger mig ångest inför och på tävlingar.

Vi skippar löjliga löften och skit i övrigt.

Tempo

Jag har blivit mycket bättre på att strukturera upp träningen! Det kan helt klart bli ännu bättre, men det är ändå en stor skillnad mot förra året. Jag brukar faktiskt numer ha ett mål och en plan för hur vi skall ta oss dit. Jag blir bättre och bättre på att träna korta pass och fullfölja planen. Det är ju lätt, som sagt, att bara flumma runt utan att egentligen ha tränat något. Idag tränade jag alla fyra hundarna på mindre än en timma. Jag jobbar idag från tidig morgon till sen kväll men kunde smita iväg (på chefens initiativ) en stund förut mitt på dagen och samla energi ihop med djuren. Man blir nästan mer effektiv också ju mer man jobbar. Igår jobbade jag först åtta timmar, åkte sedan till Mariestad med i sällskap med mamma och avslutade i härskogen med Jossan (tja, och hundarna såklart). Skönt att sträck på benen på en långgrunda efter fem timmar i bilen, tyckte både jag och hundarna!

<img src="https://pajad.files.wordpress.com/2014/12/img_2682.jpg" alt=”/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b37/28732461/files/2014/12/img_2682.jpg” class=”alignnone size-full” />

Astrid fick sin träningstid idag uppdelad i två pass. Vi brukar numer börja varje pass med att fösa ett par meter i lina, sen kör vi flanker och lite drivningar. Kort och enkelt, men hela tiden med krav på en god attityd, lagom avstånd och tillräckligt med hjälp. Stina-Lisa får göra ungefär samma saker. Jag började ju med sitt istället för ligg men numer lägger hon sig oftare än hon sätter sig. Hon har väl studerat hur dom andra gör 😉

Ingrid fick jobba på raka linjer (crossen) och så fick hon delat ett par gånger. Upplevde att hon höll sin flank bättre utan att ligga på för hårt i delningarna – hon blir lätt ivrig och kommer in tajt/för nära. Där är Wille lite coolare. Så med honom lade vi istället lite fokus på att fösa längre sträckor utan styrning/stopp. Ibland när han får gå en stund och är längre bort dras han lätt med i tempot och går för fort så fåren 1) svänger eller 2) blir väldigt utspridda/delar sig. Det leder ju till att han måste börja flanka för att styra upp fåren igen och det blir väldigt krokigt. Visst kan jag styra honom men jag vill gärna att han reglerar avståndet och tempot själv istället för att dras med. Han kan gå fint om man påminner honom lite om att använda hjärnan.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b37/28732461/files/2014/12/img_2712.jpg
Astrid!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b37/28732461/files/2014/12/img_2713.jpg
Stina-Lisa!