Varför promenerar vi så mycket?

Helg och helgjobb. Lite halvsegt att jobba varannan helg och aldrig riktigt vara långledig ihop med andra. Det finns ju för- och nackdelar hur man än jobbar. Fördelarna med skiftjobb överväger helt klart, men det bästa vore väl att bli rik hemmafru så att man bara kunde ägna sig åt roligheter 😉

En av dom största fördelarna med skiftjobb är ju alla lediga förmiddagar. Det blir ju så mycket enklare och roligare att hitta tid/inspiration till såväl promenader som träning. Speciellt under vinterns mörka dygn. Jag får ofta kommentarer om att vi motionera/promenerar mycket med våra hundar. Gärna i en lite dryg ton också som antyder att vi borde sluta med det och göra något vettigare  😉  Jag vet inte om vi går så himla mycket mer än andra men det är heller ingenting jag bryr mig så mycket om. Jag tycker bara väldigt mycket om att promenera, det känns friskt och rofyllt. Jag mår bra av att röra mig, trots reumatismen. Visst känner jag många dagar att jag skulle vilja amputera men ljuset och friska luften är liksom guld värt. Hundarna mår ju bara bra av motionen! Om vi bara hinner antingen träna eller långpromenera väljer vi oftast långpromenad. Jag mår bättre själv när jag vet att hundarna har fått röja av sig ordentligt och jag är hemskt dålig på att träna något vettigt ändp under stress eller när jag känner mig omotiverad. Det är ingenting jag gör för att provocera andra men jag märker att det lätt uppfattas så. Det är liksom inte för att vara så jävla redig utan det bara blir så eftersom jag lätt blir rastlös. Jag lägger ingen tid på att gymma eller träna mig själv på andra sätt så jag ser ju det såklart som motion för egen del också. Och eftersom jag jobbar när andra kollar tv och liknande ”sparar” jag ju en del tid där.  Sen gör det nog mycket att vi försöker gå promenader som är sociala. Igår träffades vi direkt efter mitt jobb för en hurtig promenad följt av träning på parkeringen. Vi ses några vänner och promenerar, snackar skit och har det gött istället för att ta en fika, typ.

Sen märker jag ju också på Stina att jag egentligen bara har motionerat bort hennes ”problem”. När jag fick hem henne mådde hon inte riktigt bra av lite olika anledningar. Hon hade blivit typ utdömd som hund. Hon låg högt i stress i början på ett sätt som hon inte alls gör idag. Det blev ju överslag i form av utfall, hysteriskt ”vallande” av dom andra hundarna, skall, svår att nå… Men hon är en ganska okomplicerad hund egentligen och i stora flockar med nya hundar är det aldrig hon som höjer ögonbrynen.  Hon springer med någon pinne, luktar i en buske, återkopplar till mig ofta och interagerar med dom andra hundarna hyfsat artigt om än stundtals klumpigt. Hennes förväntan på att göra saker när jag fick hem henne låg över en stresströskel som jag inte alls tycker om. Det är stor skillnad på att springa och att springa, liksom. Det är skillnad på att springa glatt och på att springa stressat. Det är skillnad på att galoppera och att skena vilt. Det tar ju en stund att vänja sig vid nya rutiner såklart. Och helvete, vad trött hon var om kvällarna. Jag kunde kasta chips på henne utan att hon reagerade. (Hallå!? Det är en aussie!!) 

 

Stina hade haft känslig mage och fick diarré av typ allt utom just den maten hon fick då enligt förra ägaren. När hon kom hem bytte jag foder rakt av (det kan man väl tycka vad man vill om) och motionerade henne rätt mycket med en gång. Hon tappade lite väl mycket  i vikt på bara någon vecka elle två så hon blev riktigt smal/slank. Hennes mage var lite orolig första veckan men idag äter hon olika saker varje dag (aldrig dålig) och har gått upp några kg igen fast i rejäla muskler. Hon ser riktigt biffig ut nu och kroppen är kanon. Verkligen stor skillnad! Innan jag hämtade henne hörde jag att hon gick orent framtill emellanåt så det är någonting som har legat och skavt. Hon har blivit kollad ordentligt men jag har hela tiden gått och letat efter hälta utan att ha sett någonting. Men röntgen framtill var ju såklart ett litet orosmoment… (HD A och ED 0.) På promenaderna är hon en helt annan hund – hon springer fortfarande mycket/hela tiden men med en helt annan attityd. Hon har ett stort behov av att springa (precis som mina andra hundar) men några dagars total vila (som vid flytten eller sjukdom) är självklart inga problem. Hon är lös och ledig både i kropp och huvud. Helt okomplicerad med andra hundar, är glad och käck. Vi kan möta hundar som gör hemska utfall och hon går helt cool vid sidan. Hon kan vara lite reserverad mot människor ännu och är väl inget större fan av att bli hanterad av ex. veteinär men hon finner sig (morrar/skäller inte men hon är ju inte aussieglad). Hon har inget intresse av folk hon inte känner men det tycker jag mest är skönt. När folk kommer hem skäller hon några gånger (aussies vaktar) men slutar när man säger år henne och blir snabbt bästis med folk (aussies är ju lätta att muta). Känns kanon!

Stina är ju en hund som jag egentligen inte ville ha. Stor eloge till mina vänner som har stått ut med mitt gnäll. Och tro mig, dom borde ha skavsår i öronen. Jag har många gånger känt att jag gjorde fel som tog hem henne igen. När jag tog hem henne gjorde jag det med inställningen att hon är en Problemhund som jag aldrig kommer att kunna ha någon nytta eller glädje av. Jag gjorde det bara för Ninas och mitt dåliga samvetes skull. När jag ser på henne idag med andra ögon finns egentligen ingenting som säger att det är något som helst galet med henne. Hon är liksom bara en pigg, glad,  intensiv, snäll och ganska okomplicerad ung hund. 

Frisk luft och motion! 💗

Småaktighet

Intressant fenomen! Först får man höra att ens hund är av kass kvalitet och att det aldrig kommer att gå om man inte är en grym tränare. Sen går det kanske åt rätt håll. Då får man höra att det aldrig hade gått så bra om inte grundmaterialet i hunden varit bra. Då har man helt enkelt haft tur och det är slumpen som gjort att just den här hunden inte är värdelös.Jag kan faktiskt inte sluta förundras över hur folk ständigt byter åsikt. Det är ju helt sjukt vad folk är bra på att negligera andras framsteg. Galet vad vi är missunnsamma egentligen… Och allt skall ständigt sägas lite smått positivt för att i nästa ögonblick förringa prestationen.

Varför måste man alltid avsluta med något dåligt? ”Det var ju en fin runda, men… Sååå synd på missad grind/rivet hopphinder/snett sättande!”

Om att ge och ta?

Om att ge och ta. Ja, vad handlar det egentligen om? Om man tänker förhållanden så har jag nog en hyfsat klar bild över det. För mig innebär det att båda parter är beredda att göra avkall på vissa saker, men också välkomna andra saker.

Vi har ju rätt många hundar (fem stycken + valpar, varav en kommer att stanna). Och nej, jag har inte ”frågat” min sambo/man/karl/partner/kärlek om lov. Det liksom bara händer. Han vet ju att det är någonting jag vill, och då vill han det också. För mig låter det så himla skevt när någon säger att ”nej, min andra hälft tillåter inte att jag skaffar en till hund”. Visst, har man inte råd ekonomiskt så är det väl en sak. Men argument som ”vill inte”, ”orkar inte” osv. skulle aldrig fungera här. MINA intressen kommer ju indirekt att bli även hans. Jag skulle aldrig kunna leva med en människa som INTE rastar, matar, sköter om eller dylikt när jag är borta. Muppo behöver givetvis inte sköta ”träningen” men att leva ihop med någon som bara skiter i hundarna skulle kännas så himla fel.

OCH, det finns ett och… På samma sätt som min kärlek tillåter mig att leva ut mitt intresse så låter jag mer än gärna han lova ut sina intressen. Vill han ha en ny bil? Javisst. Vill han fixa till något? Javisst. Vill han ha en onödigt dyr TV/dator/osv – JAVISST. Alla förhållanden handlar väl om att ge och ta? Speciellt när det kommer till områden som ena parten är lite sämre på. Är det så fel att samsas och låta någon annan faktiskt bestämma och/eller bara ta en del beslut på egen hand? Ibland tycker jag personligen att det är skönt.

Men eftersom Sverige är ett av de länder som har flest singelbostäder så tror jag nog att det är just här det oftast brister. Folk har liksom ingen tolerans mot andras viljor. Att anpassa sig och göra något som man själv inte älskar är för vissa helt otänkbart. Men jag tycker nog att om man verkligen älskar någon så ser man till att hjälpa till med sådant som man vet gör sin andra hälft lycklig. För mig är det helt självklart!

20140416-204935.jpg

Saknad

Puh! Nu är jag precis hemkommen från dagens arbete. Det är ett projekt att arbeta heltid när man har fem hundar + valpar, djur, kurser och dessutom bor själv. Men nu är det inte långt kvar tills muppo kommer hem. Han har ju varit borta i drygt tre veckor nu, men nästa fredag (alltså inte imorgon) kommer han äntligen hem. Han är ju i Bulgarien och jobbar, så han har det ju också tufft på sitt sätt.

Det blir lätt ensamt när man är van sen ganska många år vid att bo ihop med någon. Någon med stort N. Även om man har fem hundar + valpar hemma så blir det tomt, ensamt och ganska tråkigt. Bara en sådan enkel sak som att faktiskt sova ihop med någon är egentligen ganska stor. Man är van vid att någon sprattlar, håller om en, snarkar, bäddar om en. Man är van vid att skeda, ha någon att rulla tätt intill när man inte kan sova. Kort sagt – det blir galet ensamt. Det är trots allt ganska skönt att ha någon att störa sig på, någon att kramas med, någon att gosa in sig hos, någon att PRATA med (och få ett svar), någon att bara sitta tyst bredvid. Ja, och så vidare.

Som tur är har jag en underbar familj som hjälper mig att få ihop vardagen. Mamma bor här så gott dom hela tiden. Idag var min storebror + svägerska här och höll vakt. Det är ju inte direkt vardag för honom som vanligtvis flyger världens runt och jobbar med event för monster. Men han kanske ändå uppskattar att få strikta order från lillasyster kring hur hus och djur skall skötas 😉 Tack bästa bror för hjälpen – den är ovärderlig! Förhoppningsvis var det liiite kul även för honom att knåda bebisar idag (igen!). Mamma står för den största delen av hjälpen – hon är guld värld. Men på söndag krisar det igen och vem ställer upp då? Jo, världens bästa pappa. Så återigen – tur att jag har min fina familj.

Nåväl, nu är det bara en vecka kvar tills min älskade muppo, man, sambo, karlakarl och så vidare äntligen är hemma igen! Låt oss hoppas att veckan går fort!

20140416-204717.jpg
Lilla Astrid! 

Garderoben? Vilken jävla garderob?

Har haft en skön morgon. Vaknade tidigt (halv sju!), tog en lång morgonpromenad, åt frukost, städade i köket och fixade med tvätten. Sen gick vi och la oss i sängen en stund igen och gosade 😉 Så nu ligger vi här…

Ligger och läser lite nyheter och diverse trams på Facebook. Och stör mig på att alla homosexuella alltid måste tituleras som just homosexuella i många sammanhang. ”Den homosexuella sångaren”, ”Den homosexuella politikern” och så vidare. Det verkar förväntas att homosexuella tar med sin läggning i presentationen, och om folk inte titulerar sig som homo är dessa givetvis hetero. ”Det är ju det som är normalt och det är ju viktigt att veta om människan framför är NORMAAAL…” Seriöst? Vad är grejen? Varför är det så intressant att känna till andras läggning? Har det någon egentlig betydelse? Så fort man är homosexuell måste man alltid ”komma ut”… Och så skall vissa kommentera det med förvåning och ”det hade man ju aldrig kunnat tro”. Näe, för det måste ju synas att man är homo. Det syns väl lika tydligt på mig att jag lever som hetero? Så jo, om man är homo måste man liksom bekänna något som borde vara fullständigt okej idag. Och visst vore det ”löjligt” om vi började skriva ut sexuell läggning på alla? Det är väl för sjutton totalt ointressant. Jag skiter väl i vem/vilka folk känner för att knulla med. Jag kunde inte bry mig mindre om folk föredrar snopp eller snippa i sovrummet, bakom stängda dörrar. Enda tillfället det är bra att veta är väl om man är på dejt och är sugen på något mer än vänskap. Fast i övriga sammanhang verkar ju folk ändå oerhört intresserade? Jag kanske skall börja skriva med min läggning i presentationer? Så slipper folk undra?

Nåväl, om en stund skall vi träffa Jossan och Lotta uti fårhagen. Vallning står på schemat! Strålande sol!

Ha en bra dag!
Pia Möller, heterosexuell kvinna som säkert skulle kunna leva som bisexuell (ifall nu någon vill veta)

20130409-113153.jpg
Ljuvliga våren!