Rullar på

Det mesta rullar på och dagarna går som vanligt fort. Det händer grejer hela tiden så man vet inte vart man skall börja. Jag och Jerry har gift oss och blivit äkta makar. Förra helgen gjorde Stina sitt MH och det är skönt att ha det gjort. MH är egentligen ingenting jag lägger någon större vikt vid men det är väl alltid roligt för uppfödaren att få sina avkommor utvärderade på de sätten som gäller för rasen. Typ som VP på border collie, tänker jag. Har passat på att boka in en ögonlysning på damen också. Förr lystes ju alla valpar också (aussie) men numer är det inte krav på det så Stina är faktiskt aldrig lyst. Kan ju vara käckt att ha det gjort. När vi ändå håller på att bocka av ”måsten” på vår lista har jag planerat att gentesta Astrid för IGS. Ingrid och Wille är ju fria CEA genom föräldrar och Key är testad fri CEA. Med andra ord är även Astrid fri CEA genom föräldrar. Jag vet inte riktigt hur man rekommenderar att testa sen ju längre ifrån man kommer dom testade. Fria föräldrar ger ju fria avkommor. Skall forska mer i detta.

För övrigt märker man att damen börjar bli stor. Vi har börjat lägga på lite mer ”press” i träningen. Utmanar och testar nya saker. Kommandona börjar sitta men i svåra lägen (drag, ur balans osv.) blir det lätt att hörseln krånglar på damen. Hon är ju såpass ung än så länge att man inte riktigt vet vad man har för hund. Men hon verkar ganska okomplicerad. Hon har ett väldigt behagligt tempo och rör sig väldigt mjukt kring djuren, precis som Ingrid. Hon stressar liksom inte upp sig i onödan. Rusar inte runt som en vettvilling utan beter sig på det stora hela ganska moget, vilket känns ganska märkligt eftersom hon är den mest barnsliga hund jag någonsin haft till vardags. Hon rör sig till och med fortfarande ganska valpigt och har en ganska originell stil. Folk har ju ofta sagt att Ingrid är en sådan hund som verkligen har en lugnande inverkan på djuren och lätt skapar förtroende. En egenskap som jag hoppas, och tror, att Astrid har fått med sig. Hon har bra fart i dom långa benen när det krävs och hon kan bli ruskigt snabb. Otroliga tempoväxlingar. Hennes svaga sidor ligger nog i fösningarna. Det kommer att krävas lite jobb där. Hon blir lätt loj och ”flummig” och drar sig ut mot flankerna för att få stoppa/hämta tillbaka. Hennes största mål är alltid att få hämta. Dum som jag är har jag många gånger avslutat med att fösa, fösa, fösa. Jag tror att det har förstärkt hennes känsla för att ”föser jag så försvinner fåren och då får jag inte valla mer”. Men en dag kom jag liksom på mig själv och ändrade träningen. Vi kör blandat fösning/driva men vi avslutar aldrig med fösningarna längre. Avslutar alltid med att fålla in dom någonstans, hämta och hålla och tillsammans lämna. Det har gett bra resultat på bara ett par pass. Hon har mer tryck i fösningarna nu eftersom hon inte räknar med att behöva sluta när hon gått tillräckligt långt. Jag tror också att hon kommer att jobba bättre när hon verkligen förstår grejen och känner att hon har kontroll själv. Hon får upp en bättre och bättre attityd. Det är skönt när man kommer på sig med sådana dumma grejer, ändrar och snabbt märker skillnad. Det är framförallt när hon kommer en bit bort ifrån mig som hon flyter ut på flanken.

Idag hade vi en riktigt bra träning och introducerade delningar. Tidigare har vi tränat litegrann på att hålla isär olika flockar (men då har Ingrid eller Wille gjort själva delningarna). Hon har varit duktig på att hålla isär, skiftar och byter lätt fokus när man växlar mellan grupperna. Men hon har aldrig själv fått gå in i någon lucka, och det skapade väl en viss förvirring men hon kom varenda gång om än något motvilligt. Lite osäkert, långsamt och undrande – men in kom hon. Vad kan man begära första passet? Egentligen är det ju en himla skum grej, dessutom. Först tränar man på att hålla ihop, hålla ihop, hålla ihop och sen skall man plötsligt tryck isär. Jag är i vilket fall himla imponerad över damen. Lite osäkert på vilken av grupperna hon skulle fokusera på i själva kom-in-momentet men när hon väl tagit en grupp marscherar hon på bra och släpper inte fokus. Hon är duktig på att hålla isär dom och kan gå in fint i den ”luckan” som blir när dom är på väg att gå ihop. Det där med att hålla isär verkar hon verkligen förstå och hon är väldigt lik Ingrid i sitt sätt just i det momentet. Även hon älskar ju att hålla isär 😉

Hela temat idag var liksom delningar. Ingrid och Wille vill jag gärna ha på tårna, rena och fina korta flanker och mycket eget jobb i att skapa lucka. Ingrid kan ju fastna i eyet (fåren trängs ihop) men hon blir rörligare och rörligare hela tiden. Jag försöker att stå ca 5-10 meter ifrån fåren för att inte själv kunna skapa lucka. Ingrid är betydligt bättre på detta än Wille men det tar sig. Wille har svårare att få ut dom på en linje och pressa isär. Han ligger gärna på lite hårt –> fåren går till mig. Jag hatar när fåren står på mig!

För övrigt har jag grejat en hel del med Vallhundsringens hemsida idag. Träningsläger i Klämmestorp 6-7 juni 2015. Förra året blev ju en riktig succé. Och iår är Astrid mogen nog att också vara med och träna, förra året var hon ju bara tio veckor. Lilla snuttan har blivit stor tjej (snart 13 månader)!

DSC_0983
Vallvesslans Astrid, ett år. Skall försöka att klippa ihop en film längre än instagrams 15 sekunders-klipp.

Grattis Ingrid & Wille!

2015/01/img_3202.jpg
Minns det som igår! 💗

Idag blir Ingrid och Wille fyra år gamla. Tiden går fort när man har roligt. Vi har spenderat dagen ute hos fåren och i skogen. Det är ju helt klart det bästa sättet att fira sin födelsedag. Det där med att omväxling förnöjer känns inte riktigt aktuellt när man är border collie. Jag är så glad i mina ungar och det känns sjukt att dom redan är fyra år. Wille är för övrigt världens skönaste här hemma trots flera löptikar. Ingrid och Stina är båda två nu i höglöp. Intresset för Ingrid är typ noll. Stina och han får man ha lite mer koll på men säger man till en gång så går han alltid undan. Jag är så glad över att inte ha en hane som går dom i röven hela tiden och piper. Fy fan! (Men självklart lämnar vi dom inte ensamma ihop…)

Ingrid fick träna mycket raka crossar. Linjer, linjer, linjer. Och lite look-back mellan två olika flockar. Duktig tjej. Ju mindre man pillar med henne desto bättre går hon ju. Hon har tyvärr fått lite ludd i öronen sen hon var mammaledig så damen är mer olydig än lydig kanske 😉 Men jag får skylla mig själv eftersom jag har släppt efter så mycket. Hon blir olydig i form av smygande ligg och lite snäva flanker. Hon har ju naturligt mycket vidd i dom så det är lätt att få henne att slå ut om man påminner lite. Men ärligt talat så gillar jag henne bättre när hon är på tårna sådär eftersom hon inte alls blir sticky eller låst i sitt eye då.

Wille fick träna på rena och mer vida flanker. Börjat hålla honom ståendes mer och mer, men han kan fortfarande lägga sig även om jag sagt stanna (stå upp). Körde lite gå bort/kom in, hålla linjen vid delningar. Fick tränat litegrann på att singla och att faktiskt innan verkligen bestämma mig för vilken tacka vi skall ta och inte bara råka ta den som står bäst till. Jag har lätt för att ändra mig och tänka ”äsch, vi tar den istället”. Men det är ju inte riktigt hållbart i längden. Så lite mer struktur och att hålla sig till planen är inte alls dumt för min del. Risken är också att hundarna alltid tar första bästa lucka utan att man har sagt något.

2015/01/img_3239.jpg

Astrid har ju börjat lära sig höger och vänster så vi jobbade vidare med flankerna. Hon är väldigt öppen och mjuk tycker jag och fastnar inte alls i eyet så som Ingrid har kunnat göra. För att undvika att fastna i att hon bara går på det man visar jobbar vi redan nu mycket med att jag står stilla och hon får gå i och ur balans, jag rör mig i ”fel” riktning så att hon måste göra som jag säger och inte som jag visar och så vidare. Lite jobbigt tycker hon att det är och hon väljer såklart fel (eller rätt – närmast balans) ibland men efter några ligg så byter hon håll. Duktig tjej! Behöver helt klart jobba mer på fösningen men det kommer! Hon har ju tiden för sig! Riktigt duktig på stanna (stå upp) och det blir riktigt snyggt i gödningarna!

Stina fick köra mycket balans och flanker. Vad folk än säger så är aussies betydligt mer tajtaoch dom flesta har inte alls samma känsla för avstånd. Hon börjar gå bättre och bättre och håller sig mer ur arslet på fåren. Hon har inte alls samma tryck som dom andra och jag vet också att aussies kan gå närmre, men så nära som dom flesta går vill jag inte att hon går. Hon har en del fina sidor och utvecklingen går framåt om än betydligt långsammare än för Astrid. Hon har en god attityd och är aldrig stygg på något vis.

Nu – fortsatt kvällsjobb. Ha en trevlig helg!

2015/01/img_3196.jpg
Trött tjej faktiskt 💗

Kurs för Karin Söderberg

I helgen var det äntligen dags att gå kurs för Karin Söderberg ihop med lilla Astrid. Karin är ju en väldigt härlig människa, vallhundsförare och instruktör. Hon är enkel, okomplicerad, pedagogisk och duktig i sitt sätt att hålla kurs och instruera. Det är lätt för både tvåbenta och fyrbenta att förstå henne. Det finns ju en del förare som presterar bra på tävling men som ändå är kassa på att hålla kurs. Det kan man inte säga om Karin.

Jag och Astrid fick en del käcka idéer inför framtida träning. Det är ju mest grunder och ingenting avancerat, men eftersom jag inte har tjugo års erfarenhet ännu av den sortens träning är det väldigt intressant att låta en mer erfaren tränare kika på hunden och vägleda litegrann. Jag är ju lite rädd för att trycka ut henne för mycket eftersom hon har anlag i ganska stor vidhet från Ingrid. Men med lite enkla medel håller hon ett bra avstånd gentemot fåren. Helgens får var springiga och rätt ovana vid hundar så det gällde att hunden höll avstånd. Dom lugnade snabbt ner sig och det var inte alls så springit som jag hade tänkt mig. Jag blev först lite orolig att Astrid inte ens skulle hinna ikapp damerna, men det behövde jag ju inte oroa mig för särskilt länge 😉

Nu skall vi grunda, grunda, grunda och köra små korta pass några dagar i veckan så får vi se vart det barkar. Lina i fösningen, jobba på stoppet, luftiga flanker och god attityd (avstånd utan spring i rumpan) mot fåren. Till våren blir det förhoppningsvis uppföljning. Funderar på att gå med Ingrid och Wille en dag då också.

DSC_0070 DSC_0991

How you doin?

Wille
Under dom senaste veckorna har jag verkligen försökt att nöta, nöta, nöta lydnad på vissla. Jag har medvetet jobbat mycket med själva lydnaden (det som många tycker är tråkigt och/eller ”tar bort” saker ur hunden). Men ja, om man vill tävla så är det ju faktiskt viktigt med den där millimeterlydnaden. Och jag har försökt att vara konsekvent ut i fingerspetsarna. Ett ligg nu betyder ligg NU och inte om tre steg. Jag har samtidigt varit väldigt konsekvent med allt annat och verkligen haft en plan – och ja, det har givit fina resultat. Jag har aldrig godkänt ryckiga starter från ligg, snäva flanker eller liknande. Allting skall vara perfekt, annars har vi gjort om och gjort rätt. Den här fanatiska träningen i att vara konsekvent har lett till en helt annan attityd hos Wille. Hör och häpna. Han tar lugna fina flanker, lägger sig bra, lyder fint, ifrågasätter sällan och har en helt annan LUGN inverkan på djuren. Det är ju lätt att man blir blind för sin egen hund och träning hemmavid men igår hemma hos Lotta fick vi faktiskt ett kvitto på att träningen har gett resultat. Hennes i vanliga fall springiga finull som helst lägger benen på ryggen och drar när dom ser Wille gick lugnt och sansat hela tiden. Han kändes som en dröm att träna med. Så vi jobbade med ränna, korta/långa flanker och mycket närarbete. Åh, vad fint han faktiskt kan gå och det känns så skönt att han äntligen börjar ha en lugnande inverkan på lite mer springiga djur. Det har väl varit lite av hans akilleshäl att han gärna dras med i tempot (eftersom han älskar när det går fort) och hans starka sida har ju hela tiden varit lite med tunga djur eftersom han är så stabil och bra på att trycka. Kort sagt – äntligen lite framsteg som känns även hos mig.

Ingrid
Ingrid har ju legat lite på latsidan hela sista året. Jag har varit lite slarvig med att ställa krav på henne sen hon var på mammaledighet men nu är ju valparna faktiskt sex månader och snart inga valpar längre. Ingrid har en tendens att låsa sig lite i balans när man vill ha ner henne mot sig (på längre håll). Om hon ligger i balans typ 100 meter bort vill hon helst bara hämta och har inga rena flanker ner tillbaka mot mig. Så dom sista passen har jag försökt att lägga lite krut på  långa fråndrivningar, skicka runt till klockan tolv och sedan skicka tillbaka till klockan 18 för att fortsätta driva antingen framåt eller köra en cross. I dom situationerna vill hon gärna låsa sig och/eller vara ”olydig” och successivt ta djuren närmre. Med lite tjat och gnat, mycket beröm och stöd har vi börjat komma en bra bit på vägen. Det är väl det som jag är allra sämst på – att ha en tydlig plan med min träning och se till att ha ett mål som jag faktiskt försöker driva igenom. När vi nu försökt strukturera upp oss litegrann och verkligen se till att ”punktträna” känns det mycket enklare och bättre. Plus att det blir lättare på något sätt att faktiskt se huruvida man utvecklas eller inte.

Astrid
Astrid är en hund som har tänts successivt. Hon blir mer och mer hund för varje gång hon träffar får. Idag fick hon jobba lite i fålla och hon är verkligen modig, lugn och trygg. Hon går stadigt och lugnt in trots att det är trångt. Våra får kan titta och blänga men dom går ju aldrig på hunden. Så det känns verkligen som en fin erfarenhet för henne med så snälla djur. Hon rusar inte på utan går lugnt runt utan att försöka härja. Så skönt! Hon har varit väldigt lugn och sansad hela tiden hittills men idag hände någonting med den lilla damen. En ganska rejäl uppväxling, kändes det som. Jag plockade ut fyra lite mer springiga djur idag och ja, visst finns tempot där när det behövs. Hon växlar väldigt fint också mellan att springa fort och snabbt anpassa sig till att gå lugnt igen. Det där lugna och nästan ”sövliga” tempot har hon ju haft hela tiden (avsaknad av fullständig tändning antagligen). Så jag hoppas att hon kan behålla sitt lugn även om hon samtidigt får allt fler växlar. Jag skall verkligen försöka att bevara lugnet i alla fall för det är ju guld värt i många sammanhang. Hon går gärna tajt kring djuren ännu men har heller inget välutvecklat eye. Och med tanke på dom vida linjerna åtminstone på mammas sida skall jag inte trycka ut henne till en början i alla fall. Jag tror att mycket kommer att komma naturligt allteftersom. Hon rör sig väldigt valpigt ännu både till vardags men även i vallningen. Hon har långa ben utan vidare styrsel, så att säga att hon ser graciös ut vore väl en överdrift 😉 Det skall bli kul att se hur hon är/blir när hon har tänt klart. Än så länge känns det lovande men hon är alltför ung för att jag skall kunna säga huruvida hon blir en Ingrid, Wille eller någonting helt annat i träningsväg.

Stina-Lisa
Den här damen utvecklas hela tiden, även hon. Hennes utveckling sker lite mer hackigt och hon kan gå jättefint dag ett, säämre dag två, jättefint dag tre och riktigt uselt dag fyra. Hon har svårare för att koncentrera sig och det kan vara frustrerande när det är så tydligt att hon faktiskt kan mer än man tror. Stundtals har hon en riktigt fin känsla för balans, anpassar tempo bra och går stadigt med djuren. Men stundtals har hon lätt för att börja pendla onödigt mycket, dumspringa, äta gräs och bli okoncentrerad. Hon blir helt enkelt trött och jag måste tänka på att även om hon är två år så är hon inte van vid den här sortens träning på det sättet så jag skall försöka att behandla henne mer som en valp/unghund och sätta mindre press på henne och arbeta kortare pass.

Featured image

FILM – Grundar vallning

Obs! Eftersom alla alltid klagar på filmer UTAN ljud lät jag ljudet av mitt flåsande vara kvar. Titta, lyssna och njut!

Astrid
Ja, alla vill ju såklart hylla sina egna hundar så varför skall jag låta bli? Vi har ju börjat vår träning så smått och hittills är hon ju som bekant väääldigt cool. Det är så trist att skriva att man tränar bara för då verkar folk automatiskt tro att man står med en vissla i högsta hugg och tränar VP-bana. Knappast, va? Men det lustiga är att dom som skriker högst om att ”man skall låta unga hundar vara just unga” konstigt nog alltid står först i kö med en färdig hund dagen då dom är myndiga att tävlas. Att gå runt med lite får helt kravlöst känns inte så himla farligt – snarare nyttigt att lite avdramatiserat bara umgås och chilla lite med djuren. En annan intressant aspekt är ju att folk kommer så långt med sina unga hundar, både fort och väldigt tidigt -tydligen helt utan att träna. Det har ju blivit något slags trend i att skryta om hur lite man tränar (och hunden bara kan allting sådär ändå). Jobba och fungera bland djur utan jättemycket träning – fine. Men att ha perfekta visslor, korta flanker, låååga drivningar med crossar UTAN att träna? Yeah, right. Det gäller för övrigt inom dom flesta områdena (hund) nu tycker jag. ”Jag hara bara tränat balansen tre gånger och vi har perfekta runnings!” Folk är bra dumma emellanåt.

Nåväl, så fick vi gnällt på det. Astrid, då. I situationer som andra unghundar springer blir hon nästan sövlig. En del unga hundar vet liksom inte vad dom skall göra så då springer dom. Hon blir mer passiv och nöjd med att bara stå och hålla. Jaha, jag kan väl stå t och glo, dådå. Både Wille och Ingrid var mycket mer beroende av rörelse – fåren skulle inte stå stilla. Då blev det lätt låsningar, spänningar och så vidare. Astrid verkar väldigt lugn och trygg i just att bara stå mer djuren. Hon stressar nästan ingenting, och det är ju en liten ny känsla. Det är verkligen inte så att hon skiter i om fåren skulle dra, men hon har något äckligt stabilt självförtroende och liksom bara vet att hon löser det. Jag har inte bestämt mig för om jag gillar det eller avskyr det ännu. Det återstår att se 😉 Hennes lugn är ju säkerligen ett resultat av trevliga linjer, bra erfarenheter och en någorlunda lugn förare. Det sistnämnda hade ju verkligen inte Ingrid och Wille (Nej, gå dit, inte där, panik, spring inte, rusa inte, gaaaaaaaaaah!!)

Hon har ju aldrig blivit satt i några direkt svåra situationer som hon inte har verktyg att reda ut. Vi har ju bara kört enkla grunder som ni ser på filmen, så hon har ju ingen anledning att tycka att det här är så hemskt svårt. Någon kanske tänker att hon inte är tänd, men tro mig – hon är tänd om än inte helt och hållet. Värre lär det bli! Vad jag kan känna rent amatörmässigt är att hon är mycket mer öppen i huvudet än vad Ingrid och Wille var som små. Hon sugs inte alls in i fåren lika lätt utan slår gärna bort blicken (hon har redan nu insett att det tar bort tryck i trånga situationer). Hon är hittills inte alls lika läcker med sitt eye som mamma och morbror, men det lär nog komma mer och mer. Hon är öppen för att flyta ut och stoppa utan att stoppa OCH trycka tillbaka lite sådär i panik. Hon glider mest lite fint iväg. Mjuka och lugna rörelser i princip hela tiden runt djuren. Hon smyger sådär valpigt och gulligt. Låser sig inte alls i sitt eye så som Ingrid har kunnat göra. Astrid har fin känsla för balans och hittar snabbt dit utan att rusa, hamna kort/långt eller trycka för hårt. Hon är lugn och lite tillbakalutad utan att vara rädd eller försiktig. Hon är en kaxig och modig liten tjej, trots allt. Till vardags är hon ju en riktig djävul med sina upptåg så det är väldigt intressant att se skillnaden och den rejäla kontrasten i temperament och attityd i arbete. I vallningen är hon eftertänksam och analytisk, till vardags är hon mer ”fuck off and run, bitch”. Med andra ord – inte så analytisk eller vidare klok.

Största oron – finns det någon högre, mer kvick växel? Kommer den lilla damen att kunna springa fort också, tro? Just nu går hon ju nästan i koma… Haha! Ingrid är ju väldigt snabb – snabb hit, snabbt ligg, snabbt iväg. Mer på tårna. Astrid är betydligt mer chill. Skillnad, skillnad! Men jag är väldigt tacksam över att hon verkar tänka innan hon handlar. Det är faktiskt en ganska trevlig egenskap hos en arbetskompis!

Stina
Det här är ju en helt ny erfarenhet för mig, säger dom. Men ju mer jag tränar desto mindre skillnad tycker jag att det är. Ja, aussien behöver pendla mer eftersom den inte har samma eye. Men sen är det ju i grund och botten samma sak/resultat vi vill ha. Fåren skall från punkt A till punkt B. Har hunden intresse av att hjälpa dig? Ja.

Stina har en viss känsla för balans. Hon tippar lätt över i och med att hon gärna vill pendla. Men som jag ser det finns det ingen anledning att pendla om djuren rör sig bra i är riktning. Det finns ingen anledning för hunden att springa fram och tillbaka ”bara för att”. Även om fåren kanske skiter i det så blir det onödigt spring för hunden. Hunden måste vara effektiv och lära sig att spara på sina krafter. Jag har lagt in ett litet stanna/stopp/sakta när hon börjar pendla utan anledning i drivningarna. Fåren kan gå jättefint, hon har dom bra i förhållande till mig. Men så vill hon gärna göra något mer – resultatet kan bli att fåren kommer i gungning, rör sig fortare eller så händer ingenting alls. Så i dom situationerna är pendlandet inte någon fördel alls, och hon köper det ganska bra. Hon utvecklas hela tiden.

Hon äter mindre och mindre gräs, hon tokspringer i princip ingenting (wow!), hon har lärt sig att trycka stillastående djur med en blick/ett steg framåt istället för att hoppa till kraftigt i sidled och skrämma dom. När det blir jobbigt kan hon fortfarande flyta bort, ta en tugga gräs eller liknande. Och om någon kommer och hejar i hagen gör hon ofta en paus för att kolla vem det är. Det är ett problem i långa loppet, men jag hoppas att den där koncentrationen kan bli bättre och bättre. Jag är inte riktigt van vid det problemet. En bc kan du ju oftast kasta en pinne i huvudet på mitt i en fösning utan att den reagerar. Dom ser ju liksom ingenting annat, och det är ju en klar fördel tycker jag. Men det är ju ändå inte något övermäktigt problem. Det hade varit värre om hon hade noll koll på att hålla ihop en flock (och ta med ALLA djuren som jag har förstått att många aussies kan slarva med), bara jagade djuren, sket i att överhuvudtaget runda djuren och så vidare. Så länge hon uppvisar ett fint lugn och ett härligt samarbete ser jag store möjligheter till att faktiskt kunna ta ett VP någon gång (helst under 2015). Spännande, va? 😉

FILM – Sticky Ingrid

Vi kör på. Lite korta pass varje dag. Ingrid tycker att det är lite jobbigt och svårt. Hon blir lite sticky, förig och börjar lätt gå dom i rumpan. Har filmat små klipp. Hon är lite trög i starterna. Hon vågar inte riktigt utan väntar helst på hjälp. Som ni kan se vet hon lite halvt, men väntar gärna på smack eller pysch. Så försöker att vara lite taskig och inte hjälpa henne. Vissla en gång till och gärna mot balansen. Svårt när båda är nybörjare. Jag visslar lite knackigt och hon fattar inte riktigt. Hon vill ju så gärna göra rätt, men så vill benen krypa och huvudet blir lite segt. Hon är ju söt i alla fall. Och med lite mer träning så skall det nog bli lite mer flyt i det. Upplever dock att det är svårt att träna utan hund. Det är ju när det blir pressat och man snabbt skall vissla vänster som pipan blir lite knasig. Inte när man sitter och visslar i lugn och ro i bilen. Jaja, vi fnular vidare. Men hon behöver lite stöttning nu och jag försöker att göra det ganska lätt så att hon tar för sig. Man ser ofta att hon tänker rätt, men ligger kvar. Har försökt vissla igen och direkt säga bra för då reser hon sig. Att fortsätta pyscha och smacka kan nog lätt leda till att hon lär sig att alltid vänta på hjälp/förstärkning. Det känns viktigast nu att hon vågar chansa mer. Vill helst ha henne på benen. Borde egentligen skita i sega lägganden. Visslar flanker ofta utan ligg emellan och upplever att hon tar det bättre. Flankerna blir lite tajta men hon är å andra sidan med flytande. Och hon är ju i sig själv ganska vid så borde skita i att det blir lite tajt. Med henne, alltså. Bättre att hon tar för sig och ”gör fel” än att hon blir sticky. Skall tänka på det. Bra ibland att filma små snuttar så man hör hur crappy det låter, och man förstår att det är svårt för hundarna att fatta. Hon är ju dessutom så van vid allt mitt prat och allt stöd så hon undrar väl varför det plötsligt är så tyst. Haha! 🙂

Som avslutning sista dagarna har vi gjort lite delningar. Det ser hon som en belöning. Hon slappnar av totalt och ögonen bara glöder. Hon älskart! Det är ganska roligt, egentligen. Hon som lätt fastnar i röven på djuren har inga problem alls att skära in snabbt. Jävlar, vad hon kommer in. Och bara grabbar tag i ena gänget och driver på. Problemet nu är att så fort jag fått liiiiiite lucka eller på något sätt signalerat vad jag tänker så kommer hon in. Är inte alltid helt beredd. Så rätt som det är är det bara delat och fåren är fem meter bort, medan jag står kvar och undrar vad jag håller på med. Hon är verkligen urhäftig. Problemet är ju att hon inte väntar, men på något sätt kommer hon alltid där det är tänkt ändå. Vet inte om det är det som kallas samarbete – att inte kommunicera i kommandon? Det är ju varje gång där jag tänkt, bara det att jag kanske inte hunnit med att fixa lucka ännu… Vi tränade ju delningar lite ”fel” i början. Ropade ju bara in hunden rakt emellan våra gamla tackor. Det gav ju resultat och båda fixar ju tajta delningar utan någon lucka alls egentligen. Ibland är det bra att vara nybörjare och ”bara göra något”. Ibland har man tur och så blir det ju riktigt bra!

Har inga filmer på Wille. Han är lite mer säker och vågar testa lite mer. Första gångerna blev det väl rätt fel, men korrigering –> testade något nytt. Han är lite mer easy going. Berättar man för Ingrid att hon gör fel lägger hon sig gärna och ser bedrövad ut. Det riskerar man inte med Wille på samma sätt. Och det är faktiskt ganska skönt just när man skall lära sig själv samtidigt. Han är inte lika finkänslig och visslar jag lite dåligt fattar han ändå bättre än henne. Hon kan titta till och liksom: ”Va? Vad betyder det där!?” Medan han: ”Äh, jag TROR att hon menar höger så jag chansar!” Godkänner inga som helst tajta flanker, snabba starter eller dylikt. Upplever honom som lugnare och mer samarbetsvillig. Antingen är det tur, eller så har några dagars intensiv och konsekvent träning faktiskt gjort nytta. Han lyssnar mer och känns mer öppen. Vissa gånger om han inte förstår kan han faktiskt titta till. Det hör inte till vanligheterna. Det är som om visslan/träningen faktiskt har gjort honom lite mer ödmjuk inför mig och vår träning.

Båda hundarna har verkligen sina för och nackdelar!

Att vara anal, autistisk och fyrkantig

Känner att jag kanske måste skriva av mig litegrann. Ibland när jag uttrycker mig kring min och hundarnas träning låter det som att dom är värsta svinen. Det är liksom inte riktigt så illa, egentligen. Dom är inte dumma på något sätt, så vad har jag att gnälla över? Problemet är säkert ganska enkelt för folk som har varit med i hundra år, men för mig känns det bara tråkigt.

Varje gång jag och Wille går in i hagen och tränar är han till en början ganska hård, och jag är hjälplöst betydelselös för honom. Varje pass måste jag alltid börja med att berätta att han måste samarbeta med mig. Varenda pass måste vi börja med att bråka, tjafsa eller ta en konflikt för att till slut komma fram till att jo, det är roligare att samarbeta. Och det är det som jag är så himla trött på. Jag är så trött på att ständigt och jämt vara tvungen att övertyga honom om att han faktiskt måste lyssna och lyda. Jag kan liksom inte lugnt förlita mig på att han faktiskt kommer att ta mitt första ligg, göra mjuka flanker och så vidare. Folk har ofta sagt att det handlar om ålder – han kommer att lära sig att bli mindre het på gröten och coola ner sig. Men vid vilken ålder då? Så då undrar jag ju om det alltid skall vara såhär konfliktfyllt? Jag AVSKYR verkligen att ständigt och jämt behöva tjata mig till att faktiskt bli lyssnad på. Och nej, det handlar inte om vilken mängd träning han får heller. Oavsett om vi intensivtränar så gott som varje dag eller om vi låter det gå någon vecka eller två så går han alltid in med viljan att tänka för mycket själv.

Problemet yttrar sig på så vis att han går lite tajt, går fort, lägger sig efter tre steg och så vidare. Det är ingen katastrof, och under lite dagligt arbete skulle det väl inte göra så mycket att han springer tajt, pushar på djuren eller skiter i ett ligg då och då. Han är aldrig stygg och han gör ingenting dumt, men han tycker att det är roligt när det går fort. Det tycker inte jag. I det dagliga arbetet så kommer djuren hem, och jobbet blir gjort. Men jag saknar samarbetet och känslan av att han faktiskt ser ett stöd i mig. Han tycker ju att han gör det bättre själv, allt som oftast. Och ja, det kanske han stundtals gör – men det gör mig såklart ledsen och uppgiven. Och jag undrar såklart varför han inte vill samarbeta med mig? Varför ifrågasätter han alltid, alltid, alltid? Vad gör jag för fel? Och om man har några som helst planer på att tävla är ju det där med ett gott samarbete typ A och O.

Efter en del bra konstruktiv kritik och lite goda råd från min vän Ida känns det fortfarande ganska pissigt, men kanske har vi något nytt att testa. Är det något jag lärt mig med Wille är det att ”så får han inte gå, det får du ta bort”, men det är å andra sidan få som verkligen har en bra förklaring till HUR jag skall göra. Att låta honom ”jobba själv” och ta ansvar för djuren leder bara till att han lär sig att hantera djur i ännu högre fart, typ. Det är väldigt lätt att säga att det är fel, men HUR skall jag lösa situationen? Som det känns nu har jag testat det mesta – bli fly förbannad, vara supermjuk och bara berömma och förstärka rätt (i hopp om att det han skall lite magiskt av sig själv sluta att slarva eftersom jag blir så glad när han gör rätt), vara superkonsekvent och gå fram och mota bort honom när han inte lägger sig och så vidare. Ja, listan är lång. Hur vi än tränar så måste vi alltid börja varje pass med en diskussion. Och det tär något fruktansvärt på mig. Speciellt när jag vet hur jävla vackert han faktiskt kan gå. När vi har bråkat klart är han som smör i händerna, går lugnt och stadigt, lyder och lämnar plats åt djuren. Men varför, varför, varför måste vi alltid börja med att bråka?

Nya strategin är att behandla honom typ som en dator och bara ge korta, koncisa order. Jag skall bara inse att han är ”jävligt anal, autistisk och fyrkantig”, som Ida så fint uttrycker det. Med andra ord finns det bara fyra kommandon – ligg, fram, höger och vänster. Och varianterna – vänvän, höhö. Ingenting annat. Korrigering: Bestämt ligg (utan känslor som ilska, irritation eller dylikt). Ord som ”bra”, ”duktig kille”, ”nej, sluta” eller you name it existerar inte. Han är en robot som skall följa order, och för honom finns inga nyanser. Ett ligg är ett ligg, och jag skall aldrig nöja mig med någonting annat utan ett helt perfekt ligg exakt NU. Jag har hört ungefär samma grej förut – inga extra kommandon och bli extremt konsekvent. Och jag veeeeet ju att det är en vanlig väg att gå, men jag tycker att det känns så hopplöst tråkigt. Han orkar inte sortera alla ord, uttryck eller känslor. Men jag vill inte bli sådär fyrkantig, ju. Det är väl det där med känslor som gör att vi inte alls passar ihop, eftersom jag verkligen är en känslomänniska. Och jag älskar den jävla hunden alldeles för mycket för att kunna träna honom sådär  svartvitt. Jag har extremt svårt att stänga bort mina känslor, och jag lägger en känsla i dom flesta av mina kommandon. Och när han varje gång triggar igång känslorna på mig har jag så svårt att stänga bort dom igen. Han har ju redan gjort mig besviken! Och jag veeeeet att man inte skall resonera sådär i vallningen, men det är ju inte helt enkelt att låta bli. På Ingrid fungerar det väldigt bra. Ett litet tonläge, en suck eller en blick kan bita bra på henne och hon korrigerar sig själv. Det gör mig glad, och hon fortsätter att samarbeta snällt utan att jag behöver bli sur/arg/förbannad/frustrerad. Ingrid kan vara på benen hela tiden utan att hon för den sakens skull ökar i tempo eller börja hitta på egna grejer (typ vänder djuren åt ett annat håll). Ett ”bra” gör inte att hennes ego skenar i höjden utan fungerar faktiskt väldigt effektivt bara för att förstärka att just det där hon håller på med är vettigt och att jag bara vill att hon skall fortsätta precis likadant.

Till att börja med skall jag hantera Wille helt utan känslor, och verkligen försöka att inte ta med gamla strider in i hagen. Jag skall själv försöka att bli helt jävla neutral. Inga känslor wat so ever. Det kan bli hur rätt eller fel som helst – det skall inte hamna några som helst värderingar (ilska, glädje, frustration, stolthet) i hans arbete. Jag skall aldrig nöja mig med någonting som är halvdant. Går han ett steg dåligt måste han få veta det. Ett bestämt ligg, och ingenting annat. Det skall inte finnas utrymme att göra fel, tänka själv eller bli besviken. Träningen skall vara extremt strukturerad, fokuserad och ingen jävla mellanmjölk. För honom är det svart eller vitt, och det är väl bara att inse att jag själv måste bli lika jävla fyrkantig. Om han får lov att gå tajt och snabbt en enda gång försöker han med det gång på gång på gång därefter och jag  får ett helvete rätt många pass sen för att få tillbaka honom ut igen. När man är ny/har en ung hund nöjer man sig med att hunden föser ”ditåt” och fram. När man vill tävla handlar det om exakta linjer, avdrag och ganska hård lydnad. Får han lillfingret tar han tamejtusan hela jävla armen. Jag måste verkligen börja om med honom.

Vi måste verkligen börja om. Vi. Vi. Vi. Annars är det faktiskt lika bra att vi ger upp, för det är inte roligt att bara gå omkring och tjafsa såhär.

20130828-121945.jpg