FILM – Stoppa Astrid!

Det blir inte så mycket träning som jag hade önskat kanske men det verkar inte gå någon nöd på hundarna. Det blir lite sporadiskt när man har tid och lust. Vintertid blir det ju mer agility (1-2 gånger i veckan i alla fall) än vad det blir sommartid. Fåren pysslar man ju med lite när det behövs och när ljuset tillåter.

Astrid måste ju vara en av landets minst tränade unghundar – både på gott och ont. I förra veckan blev jag liksom påmind om att hon inte ens kan ligg på kommando ännu, och hon är ju snart nio månader. Så i början av veckan fick vi faktiskt tagit oss i kragen och klickat in ett ligg. Astrid är inte särskilt klickerklok eftersom vi typ ”tränat” två-tre gånger under hennes livstid… Men hon är ju van vid att bjuda på beteenden ändå så det var väl inga större konstigheter. Jag har läst andra diskussioner där folk menar att dom ALDRIG skulle ta in en unghund bland får om dom inte hade ett ligg på den, men jag har aldrig känt det behovet riktigt av ett ligg hos Astrid. Hon har liksom ändå alltid gått att hejda om hon skulle tänka dumma tankar, och jag minns hur det var med Ingrid och Wille.. Vi började med lydnad innan vallningen och hade jättefina lägganden utanför fårhagen. Men när dom vid sex-sju månaders ålder började valla lite mer regelbundet hade dom ju ändå aldrig hört ordet ligg och det blev en ny process att ”lära in” ordet.

Men… Idag testade jag faktiskt att lägga in ligget i vallningen. Inte i några direkta svåra situationer där jag vet att det hade blivit jobbigt för henne, utan i lugna situationer där fåren står relativt stilla och hon har kontroll. Första gångerna stod jag helt mot staketet så att hon hade dom tryckt mot mig. Gick himla smidigt och bra att börja lite lugnt sådär och hon behövde ju inte vara på alerten ifall fåren skulle dra. Hon lade sig snällt och lugnt, så det skall nog gå lite enklare nu med henne än med Ingrid och Wille. Nu vet man ju lite mer om var det är svårt för hunden att lägga sig. Så för att göra det så trevligt som möjligt tänkte jag försöka att vara konsekvent med liggen redan från början, och att samtidigt tänka på att faktiskt inte säga det i situationer som jag vet är väldigt svåra för en ung hund (typ mot drag där fåren drar) och som bara skapar stress, olydnad, rädsla för att mista kontroll och så vidare. Vi börjar mjukt för att befästa själva ordet så får vi se hur det utvecklar sig. Jag inbillar mig att genom att säga ligg på ”rätt ställen” i början kan man skapa ett förtroende hos hunden eftersom den lär sig att ligg –> kontroll –> människan har rätt. Jag vet inte om det är blir fel och egentligen bara betyder att hunden kan lägga sig när man säger det OM den tycker att man har rätt, men jag skall nog försöka att inte använda det som ”broms” på samma sätt som jag gjorde på Ingrid och Wille till en början. När man vet att hunden förstår ordet får man ju såklart börja kräva det i lite mer tuffa situationer, men första passen kan man ju vara schysst.

I övrigt är hon himla fin tycker jag. Överlag ganska lugn och tar egentligen aldrig till jakt. Visst kan hon gå tajt ibland, gå lite fort, hon kan smaka lite ull eller vara allmänt orutinerad. Det skall man ju inte hymla med – kolla själva på filmen. Men hon känns ändå trevlig och jag är väldigt nöjd med henne. Hon är en ganska omogen hund både i och utanför hagen. Barnslig. Så jag stressar liksom inte fram någonting med henne utan hon får vara som hon är. Jag har lite idéer om hur vi kan gå vidare så småningom, men just nu ligger fokus mycket bara på att få lite fårvana och tända ordentligt. Sen lär vi nog få himla m¨nga käcka idéer till helgen. Då skall vi ju gå på kurs för Karin Söderberg! Woho!

Annonser

FILM – Grundar vallning

Obs! Eftersom alla alltid klagar på filmer UTAN ljud lät jag ljudet av mitt flåsande vara kvar. Titta, lyssna och njut!

Astrid
Ja, alla vill ju såklart hylla sina egna hundar så varför skall jag låta bli? Vi har ju börjat vår träning så smått och hittills är hon ju som bekant väääldigt cool. Det är så trist att skriva att man tränar bara för då verkar folk automatiskt tro att man står med en vissla i högsta hugg och tränar VP-bana. Knappast, va? Men det lustiga är att dom som skriker högst om att ”man skall låta unga hundar vara just unga” konstigt nog alltid står först i kö med en färdig hund dagen då dom är myndiga att tävlas. Att gå runt med lite får helt kravlöst känns inte så himla farligt – snarare nyttigt att lite avdramatiserat bara umgås och chilla lite med djuren. En annan intressant aspekt är ju att folk kommer så långt med sina unga hundar, både fort och väldigt tidigt -tydligen helt utan att träna. Det har ju blivit något slags trend i att skryta om hur lite man tränar (och hunden bara kan allting sådär ändå). Jobba och fungera bland djur utan jättemycket träning – fine. Men att ha perfekta visslor, korta flanker, låååga drivningar med crossar UTAN att träna? Yeah, right. Det gäller för övrigt inom dom flesta områdena (hund) nu tycker jag. ”Jag hara bara tränat balansen tre gånger och vi har perfekta runnings!” Folk är bra dumma emellanåt.

Nåväl, så fick vi gnällt på det. Astrid, då. I situationer som andra unghundar springer blir hon nästan sövlig. En del unga hundar vet liksom inte vad dom skall göra så då springer dom. Hon blir mer passiv och nöjd med att bara stå och hålla. Jaha, jag kan väl stå t och glo, dådå. Både Wille och Ingrid var mycket mer beroende av rörelse – fåren skulle inte stå stilla. Då blev det lätt låsningar, spänningar och så vidare. Astrid verkar väldigt lugn och trygg i just att bara stå mer djuren. Hon stressar nästan ingenting, och det är ju en liten ny känsla. Det är verkligen inte så att hon skiter i om fåren skulle dra, men hon har något äckligt stabilt självförtroende och liksom bara vet att hon löser det. Jag har inte bestämt mig för om jag gillar det eller avskyr det ännu. Det återstår att se 😉 Hennes lugn är ju säkerligen ett resultat av trevliga linjer, bra erfarenheter och en någorlunda lugn förare. Det sistnämnda hade ju verkligen inte Ingrid och Wille (Nej, gå dit, inte där, panik, spring inte, rusa inte, gaaaaaaaaaah!!)

Hon har ju aldrig blivit satt i några direkt svåra situationer som hon inte har verktyg att reda ut. Vi har ju bara kört enkla grunder som ni ser på filmen, så hon har ju ingen anledning att tycka att det här är så hemskt svårt. Någon kanske tänker att hon inte är tänd, men tro mig – hon är tänd om än inte helt och hållet. Värre lär det bli! Vad jag kan känna rent amatörmässigt är att hon är mycket mer öppen i huvudet än vad Ingrid och Wille var som små. Hon sugs inte alls in i fåren lika lätt utan slår gärna bort blicken (hon har redan nu insett att det tar bort tryck i trånga situationer). Hon är hittills inte alls lika läcker med sitt eye som mamma och morbror, men det lär nog komma mer och mer. Hon är öppen för att flyta ut och stoppa utan att stoppa OCH trycka tillbaka lite sådär i panik. Hon glider mest lite fint iväg. Mjuka och lugna rörelser i princip hela tiden runt djuren. Hon smyger sådär valpigt och gulligt. Låser sig inte alls i sitt eye så som Ingrid har kunnat göra. Astrid har fin känsla för balans och hittar snabbt dit utan att rusa, hamna kort/långt eller trycka för hårt. Hon är lugn och lite tillbakalutad utan att vara rädd eller försiktig. Hon är en kaxig och modig liten tjej, trots allt. Till vardags är hon ju en riktig djävul med sina upptåg så det är väldigt intressant att se skillnaden och den rejäla kontrasten i temperament och attityd i arbete. I vallningen är hon eftertänksam och analytisk, till vardags är hon mer ”fuck off and run, bitch”. Med andra ord – inte så analytisk eller vidare klok.

Största oron – finns det någon högre, mer kvick växel? Kommer den lilla damen att kunna springa fort också, tro? Just nu går hon ju nästan i koma… Haha! Ingrid är ju väldigt snabb – snabb hit, snabbt ligg, snabbt iväg. Mer på tårna. Astrid är betydligt mer chill. Skillnad, skillnad! Men jag är väldigt tacksam över att hon verkar tänka innan hon handlar. Det är faktiskt en ganska trevlig egenskap hos en arbetskompis!

Stina
Det här är ju en helt ny erfarenhet för mig, säger dom. Men ju mer jag tränar desto mindre skillnad tycker jag att det är. Ja, aussien behöver pendla mer eftersom den inte har samma eye. Men sen är det ju i grund och botten samma sak/resultat vi vill ha. Fåren skall från punkt A till punkt B. Har hunden intresse av att hjälpa dig? Ja.

Stina har en viss känsla för balans. Hon tippar lätt över i och med att hon gärna vill pendla. Men som jag ser det finns det ingen anledning att pendla om djuren rör sig bra i är riktning. Det finns ingen anledning för hunden att springa fram och tillbaka ”bara för att”. Även om fåren kanske skiter i det så blir det onödigt spring för hunden. Hunden måste vara effektiv och lära sig att spara på sina krafter. Jag har lagt in ett litet stanna/stopp/sakta när hon börjar pendla utan anledning i drivningarna. Fåren kan gå jättefint, hon har dom bra i förhållande till mig. Men så vill hon gärna göra något mer – resultatet kan bli att fåren kommer i gungning, rör sig fortare eller så händer ingenting alls. Så i dom situationerna är pendlandet inte någon fördel alls, och hon köper det ganska bra. Hon utvecklas hela tiden.

Hon äter mindre och mindre gräs, hon tokspringer i princip ingenting (wow!), hon har lärt sig att trycka stillastående djur med en blick/ett steg framåt istället för att hoppa till kraftigt i sidled och skrämma dom. När det blir jobbigt kan hon fortfarande flyta bort, ta en tugga gräs eller liknande. Och om någon kommer och hejar i hagen gör hon ofta en paus för att kolla vem det är. Det är ett problem i långa loppet, men jag hoppas att den där koncentrationen kan bli bättre och bättre. Jag är inte riktigt van vid det problemet. En bc kan du ju oftast kasta en pinne i huvudet på mitt i en fösning utan att den reagerar. Dom ser ju liksom ingenting annat, och det är ju en klar fördel tycker jag. Men det är ju ändå inte något övermäktigt problem. Det hade varit värre om hon hade noll koll på att hålla ihop en flock (och ta med ALLA djuren som jag har förstått att många aussies kan slarva med), bara jagade djuren, sket i att överhuvudtaget runda djuren och så vidare. Så länge hon uppvisar ett fint lugn och ett härligt samarbete ser jag store möjligheter till att faktiskt kunna ta ett VP någon gång (helst under 2015). Spännande, va? 😉

FILM – Sticky Ingrid

Vi kör på. Lite korta pass varje dag. Ingrid tycker att det är lite jobbigt och svårt. Hon blir lite sticky, förig och börjar lätt gå dom i rumpan. Har filmat små klipp. Hon är lite trög i starterna. Hon vågar inte riktigt utan väntar helst på hjälp. Som ni kan se vet hon lite halvt, men väntar gärna på smack eller pysch. Så försöker att vara lite taskig och inte hjälpa henne. Vissla en gång till och gärna mot balansen. Svårt när båda är nybörjare. Jag visslar lite knackigt och hon fattar inte riktigt. Hon vill ju så gärna göra rätt, men så vill benen krypa och huvudet blir lite segt. Hon är ju söt i alla fall. Och med lite mer träning så skall det nog bli lite mer flyt i det. Upplever dock att det är svårt att träna utan hund. Det är ju när det blir pressat och man snabbt skall vissla vänster som pipan blir lite knasig. Inte när man sitter och visslar i lugn och ro i bilen. Jaja, vi fnular vidare. Men hon behöver lite stöttning nu och jag försöker att göra det ganska lätt så att hon tar för sig. Man ser ofta att hon tänker rätt, men ligger kvar. Har försökt vissla igen och direkt säga bra för då reser hon sig. Att fortsätta pyscha och smacka kan nog lätt leda till att hon lär sig att alltid vänta på hjälp/förstärkning. Det känns viktigast nu att hon vågar chansa mer. Vill helst ha henne på benen. Borde egentligen skita i sega lägganden. Visslar flanker ofta utan ligg emellan och upplever att hon tar det bättre. Flankerna blir lite tajta men hon är å andra sidan med flytande. Och hon är ju i sig själv ganska vid så borde skita i att det blir lite tajt. Med henne, alltså. Bättre att hon tar för sig och ”gör fel” än att hon blir sticky. Skall tänka på det. Bra ibland att filma små snuttar så man hör hur crappy det låter, och man förstår att det är svårt för hundarna att fatta. Hon är ju dessutom så van vid allt mitt prat och allt stöd så hon undrar väl varför det plötsligt är så tyst. Haha! 🙂

Som avslutning sista dagarna har vi gjort lite delningar. Det ser hon som en belöning. Hon slappnar av totalt och ögonen bara glöder. Hon älskart! Det är ganska roligt, egentligen. Hon som lätt fastnar i röven på djuren har inga problem alls att skära in snabbt. Jävlar, vad hon kommer in. Och bara grabbar tag i ena gänget och driver på. Problemet nu är att så fort jag fått liiiiiite lucka eller på något sätt signalerat vad jag tänker så kommer hon in. Är inte alltid helt beredd. Så rätt som det är är det bara delat och fåren är fem meter bort, medan jag står kvar och undrar vad jag håller på med. Hon är verkligen urhäftig. Problemet är ju att hon inte väntar, men på något sätt kommer hon alltid där det är tänkt ändå. Vet inte om det är det som kallas samarbete – att inte kommunicera i kommandon? Det är ju varje gång där jag tänkt, bara det att jag kanske inte hunnit med att fixa lucka ännu… Vi tränade ju delningar lite ”fel” i början. Ropade ju bara in hunden rakt emellan våra gamla tackor. Det gav ju resultat och båda fixar ju tajta delningar utan någon lucka alls egentligen. Ibland är det bra att vara nybörjare och ”bara göra något”. Ibland har man tur och så blir det ju riktigt bra!

Har inga filmer på Wille. Han är lite mer säker och vågar testa lite mer. Första gångerna blev det väl rätt fel, men korrigering –> testade något nytt. Han är lite mer easy going. Berättar man för Ingrid att hon gör fel lägger hon sig gärna och ser bedrövad ut. Det riskerar man inte med Wille på samma sätt. Och det är faktiskt ganska skönt just när man skall lära sig själv samtidigt. Han är inte lika finkänslig och visslar jag lite dåligt fattar han ändå bättre än henne. Hon kan titta till och liksom: ”Va? Vad betyder det där!?” Medan han: ”Äh, jag TROR att hon menar höger så jag chansar!” Godkänner inga som helst tajta flanker, snabba starter eller dylikt. Upplever honom som lugnare och mer samarbetsvillig. Antingen är det tur, eller så har några dagars intensiv och konsekvent träning faktiskt gjort nytta. Han lyssnar mer och känns mer öppen. Vissa gånger om han inte förstår kan han faktiskt titta till. Det hör inte till vanligheterna. Det är som om visslan/träningen faktiskt har gjort honom lite mer ödmjuk inför mig och vår träning.

Båda hundarna har verkligen sina för och nackdelar!

FILM – Korta justeringar

Hey hopp!

Vi har faktiskt fått till två helt okej pass sen sist jag skrev och hade ångest över vår utveckling. Vi har kört rätt lugnt och ”lätt”, men ändå. Jag vill gärna att ungarna har ”korta justeringar” i sina fösningar. Att man inte har fulla höger och vänster, liksom. Det blir inte bra om dom alltid slår ut full, upplever jag. Utan ibland vill jag bara ha några korta steg eller en liten vinkling på huvudet. Där använder vi ”vänvän” eller ”höhö”. Vi testar och grejar litegrann, och vi gör säkert tusen fel. Jag måste hitta ett käckt sätt att få till raka fösningar PÅ LINJEN. Det är svårt med detaljer. Det är liksom skillnad på att bara ”gå åt det hållet”. Dom där domarna är ju så petiga 😉 Jag vill gärna att dom är självständiga och går att fixera med ett ”där” och själva håller djuren på den kursen rakt framåt. En hund som pendlar värre än värst där bakom blir inte så himla bra när man vill ha raka linjer. Det kan ju också (som vi märkte på vår förra tävling) vara svårt att hålla ihop djuren då för hunden om den bara flankar hela tiden.

Nåja, vi testar oss fram och ser. Det känns ändå ganska okej, även om jag stundtals tvivlar på att vi överhuvudtaget kommer att utvecklas mer alls. Dom håller sig ändå bra på benen och matar på i lugnt tempo. Vissa kan säkert anmärka på att dom går för nära djuren, att dom är olydiga, att jag är sen eller you name it. Och ja, visst finns det mycket att göra bättre.