Glad och rörd!

Helgen är slut och en ny arbetsvecka står för dörren. Jag är äntligen ledig litegrann så skall försöka ägna mer tid åt hundarna nu än vad som var möjligt i förra veckan. Man blir så begränsad av mörkret såhär års. Jerry har åkt till Norge på jobb nu och är borta ca två veckor. Tiden brukar gå ganska fort men första dagarna är alltid värst och det blir mycket pyssel med att få runt allt med hem och djur. Har jag tur kommer min snälla mamma hit och hjälper till litegrann! 😘

I helgen fick vi både vallat och tränat lite agility. Agilityn är vi ju lite sämre på att hitta tid till men igår lyckas vi. Stina är väldigt kul i agility och hon lär sig fort. Vi har tränat slalom nu de sista tre gångerna och hon lär sig väldigt fort. Hon tänker väldigt mycket under träning och är väldigt bra på att bjuda på sig själv. Astrid har mest fått tramsa i någon tunnel och vi fortsätter med vårt tema ”hunden som inte kan någonting”. Jag har aldrig haft en hund som vid sju månader typ bara kan se söt ut, springa fort, komma när man ropar och kissa ute. Hon kan inte ens sitt/ligg. Hon har lärt sig ”stanna” i vardagen med betydelsen ”stanna kvar någonstans där”. Det mest härliga är att jag faktiskt inte känner någon som helst ångest över hur lite vi har tränat. Vi umgås mycket, hon får pitta på får regelbundet , hon lyssnar bra, är följsam, värmer mig i soffan och väldigt trevlig ändå. Och eftersom fokus kommer att ligga på vallningen känns det inte så himla noga med trick/konster så länge vardagslydnaden funkar (kom hit, stanna där, hopp in i bilen, gå in i duschen, vänta på mig).

Igår var det kursavslutning på HallåHund och jag fick en helt otrolig present! Jag blev så rörd att jag nästan började grina. Det är så fantastiskt när människor är så nöjda med en kurs att dom tar sin tid och skapar något såhär vackert! Wow!

IMG_1478.JPG
Ett porträtt av Ingrid! Tack snälla Kristina! 💗

Annonser

How you doin?

Wille
Under dom senaste veckorna har jag verkligen försökt att nöta, nöta, nöta lydnad på vissla. Jag har medvetet jobbat mycket med själva lydnaden (det som många tycker är tråkigt och/eller ”tar bort” saker ur hunden). Men ja, om man vill tävla så är det ju faktiskt viktigt med den där millimeterlydnaden. Och jag har försökt att vara konsekvent ut i fingerspetsarna. Ett ligg nu betyder ligg NU och inte om tre steg. Jag har samtidigt varit väldigt konsekvent med allt annat och verkligen haft en plan – och ja, det har givit fina resultat. Jag har aldrig godkänt ryckiga starter från ligg, snäva flanker eller liknande. Allting skall vara perfekt, annars har vi gjort om och gjort rätt. Den här fanatiska träningen i att vara konsekvent har lett till en helt annan attityd hos Wille. Hör och häpna. Han tar lugna fina flanker, lägger sig bra, lyder fint, ifrågasätter sällan och har en helt annan LUGN inverkan på djuren. Det är ju lätt att man blir blind för sin egen hund och träning hemmavid men igår hemma hos Lotta fick vi faktiskt ett kvitto på att träningen har gett resultat. Hennes i vanliga fall springiga finull som helst lägger benen på ryggen och drar när dom ser Wille gick lugnt och sansat hela tiden. Han kändes som en dröm att träna med. Så vi jobbade med ränna, korta/långa flanker och mycket närarbete. Åh, vad fint han faktiskt kan gå och det känns så skönt att han äntligen börjar ha en lugnande inverkan på lite mer springiga djur. Det har väl varit lite av hans akilleshäl att han gärna dras med i tempot (eftersom han älskar när det går fort) och hans starka sida har ju hela tiden varit lite med tunga djur eftersom han är så stabil och bra på att trycka. Kort sagt – äntligen lite framsteg som känns även hos mig.

Ingrid
Ingrid har ju legat lite på latsidan hela sista året. Jag har varit lite slarvig med att ställa krav på henne sen hon var på mammaledighet men nu är ju valparna faktiskt sex månader och snart inga valpar längre. Ingrid har en tendens att låsa sig lite i balans när man vill ha ner henne mot sig (på längre håll). Om hon ligger i balans typ 100 meter bort vill hon helst bara hämta och har inga rena flanker ner tillbaka mot mig. Så dom sista passen har jag försökt att lägga lite krut på  långa fråndrivningar, skicka runt till klockan tolv och sedan skicka tillbaka till klockan 18 för att fortsätta driva antingen framåt eller köra en cross. I dom situationerna vill hon gärna låsa sig och/eller vara ”olydig” och successivt ta djuren närmre. Med lite tjat och gnat, mycket beröm och stöd har vi börjat komma en bra bit på vägen. Det är väl det som jag är allra sämst på – att ha en tydlig plan med min träning och se till att ha ett mål som jag faktiskt försöker driva igenom. När vi nu försökt strukturera upp oss litegrann och verkligen se till att ”punktträna” känns det mycket enklare och bättre. Plus att det blir lättare på något sätt att faktiskt se huruvida man utvecklas eller inte.

Astrid
Astrid är en hund som har tänts successivt. Hon blir mer och mer hund för varje gång hon träffar får. Idag fick hon jobba lite i fålla och hon är verkligen modig, lugn och trygg. Hon går stadigt och lugnt in trots att det är trångt. Våra får kan titta och blänga men dom går ju aldrig på hunden. Så det känns verkligen som en fin erfarenhet för henne med så snälla djur. Hon rusar inte på utan går lugnt runt utan att försöka härja. Så skönt! Hon har varit väldigt lugn och sansad hela tiden hittills men idag hände någonting med den lilla damen. En ganska rejäl uppväxling, kändes det som. Jag plockade ut fyra lite mer springiga djur idag och ja, visst finns tempot där när det behövs. Hon växlar väldigt fint också mellan att springa fort och snabbt anpassa sig till att gå lugnt igen. Det där lugna och nästan ”sövliga” tempot har hon ju haft hela tiden (avsaknad av fullständig tändning antagligen). Så jag hoppas att hon kan behålla sitt lugn även om hon samtidigt får allt fler växlar. Jag skall verkligen försöka att bevara lugnet i alla fall för det är ju guld värt i många sammanhang. Hon går gärna tajt kring djuren ännu men har heller inget välutvecklat eye. Och med tanke på dom vida linjerna åtminstone på mammas sida skall jag inte trycka ut henne till en början i alla fall. Jag tror att mycket kommer att komma naturligt allteftersom. Hon rör sig väldigt valpigt ännu både till vardags men även i vallningen. Hon har långa ben utan vidare styrsel, så att säga att hon ser graciös ut vore väl en överdrift 😉 Det skall bli kul att se hur hon är/blir när hon har tänt klart. Än så länge känns det lovande men hon är alltför ung för att jag skall kunna säga huruvida hon blir en Ingrid, Wille eller någonting helt annat i träningsväg.

Stina-Lisa
Den här damen utvecklas hela tiden, även hon. Hennes utveckling sker lite mer hackigt och hon kan gå jättefint dag ett, säämre dag två, jättefint dag tre och riktigt uselt dag fyra. Hon har svårare för att koncentrera sig och det kan vara frustrerande när det är så tydligt att hon faktiskt kan mer än man tror. Stundtals har hon en riktigt fin känsla för balans, anpassar tempo bra och går stadigt med djuren. Men stundtals har hon lätt för att börja pendla onödigt mycket, dumspringa, äta gräs och bli okoncentrerad. Hon blir helt enkelt trött och jag måste tänka på att även om hon är två år så är hon inte van vid den här sortens träning på det sättet så jag skall försöka att behandla henne mer som en valp/unghund och sätta mindre press på henne och arbeta kortare pass.

Featured image

FILM – Grundar vallning

Obs! Eftersom alla alltid klagar på filmer UTAN ljud lät jag ljudet av mitt flåsande vara kvar. Titta, lyssna och njut!

Astrid
Ja, alla vill ju såklart hylla sina egna hundar så varför skall jag låta bli? Vi har ju börjat vår träning så smått och hittills är hon ju som bekant väääldigt cool. Det är så trist att skriva att man tränar bara för då verkar folk automatiskt tro att man står med en vissla i högsta hugg och tränar VP-bana. Knappast, va? Men det lustiga är att dom som skriker högst om att ”man skall låta unga hundar vara just unga” konstigt nog alltid står först i kö med en färdig hund dagen då dom är myndiga att tävlas. Att gå runt med lite får helt kravlöst känns inte så himla farligt – snarare nyttigt att lite avdramatiserat bara umgås och chilla lite med djuren. En annan intressant aspekt är ju att folk kommer så långt med sina unga hundar, både fort och väldigt tidigt -tydligen helt utan att träna. Det har ju blivit något slags trend i att skryta om hur lite man tränar (och hunden bara kan allting sådär ändå). Jobba och fungera bland djur utan jättemycket träning – fine. Men att ha perfekta visslor, korta flanker, låååga drivningar med crossar UTAN att träna? Yeah, right. Det gäller för övrigt inom dom flesta områdena (hund) nu tycker jag. ”Jag hara bara tränat balansen tre gånger och vi har perfekta runnings!” Folk är bra dumma emellanåt.

Nåväl, så fick vi gnällt på det. Astrid, då. I situationer som andra unghundar springer blir hon nästan sövlig. En del unga hundar vet liksom inte vad dom skall göra så då springer dom. Hon blir mer passiv och nöjd med att bara stå och hålla. Jaha, jag kan väl stå t och glo, dådå. Både Wille och Ingrid var mycket mer beroende av rörelse – fåren skulle inte stå stilla. Då blev det lätt låsningar, spänningar och så vidare. Astrid verkar väldigt lugn och trygg i just att bara stå mer djuren. Hon stressar nästan ingenting, och det är ju en liten ny känsla. Det är verkligen inte så att hon skiter i om fåren skulle dra, men hon har något äckligt stabilt självförtroende och liksom bara vet att hon löser det. Jag har inte bestämt mig för om jag gillar det eller avskyr det ännu. Det återstår att se 😉 Hennes lugn är ju säkerligen ett resultat av trevliga linjer, bra erfarenheter och en någorlunda lugn förare. Det sistnämnda hade ju verkligen inte Ingrid och Wille (Nej, gå dit, inte där, panik, spring inte, rusa inte, gaaaaaaaaaah!!)

Hon har ju aldrig blivit satt i några direkt svåra situationer som hon inte har verktyg att reda ut. Vi har ju bara kört enkla grunder som ni ser på filmen, så hon har ju ingen anledning att tycka att det här är så hemskt svårt. Någon kanske tänker att hon inte är tänd, men tro mig – hon är tänd om än inte helt och hållet. Värre lär det bli! Vad jag kan känna rent amatörmässigt är att hon är mycket mer öppen i huvudet än vad Ingrid och Wille var som små. Hon sugs inte alls in i fåren lika lätt utan slår gärna bort blicken (hon har redan nu insett att det tar bort tryck i trånga situationer). Hon är hittills inte alls lika läcker med sitt eye som mamma och morbror, men det lär nog komma mer och mer. Hon är öppen för att flyta ut och stoppa utan att stoppa OCH trycka tillbaka lite sådär i panik. Hon glider mest lite fint iväg. Mjuka och lugna rörelser i princip hela tiden runt djuren. Hon smyger sådär valpigt och gulligt. Låser sig inte alls i sitt eye så som Ingrid har kunnat göra. Astrid har fin känsla för balans och hittar snabbt dit utan att rusa, hamna kort/långt eller trycka för hårt. Hon är lugn och lite tillbakalutad utan att vara rädd eller försiktig. Hon är en kaxig och modig liten tjej, trots allt. Till vardags är hon ju en riktig djävul med sina upptåg så det är väldigt intressant att se skillnaden och den rejäla kontrasten i temperament och attityd i arbete. I vallningen är hon eftertänksam och analytisk, till vardags är hon mer ”fuck off and run, bitch”. Med andra ord – inte så analytisk eller vidare klok.

Största oron – finns det någon högre, mer kvick växel? Kommer den lilla damen att kunna springa fort också, tro? Just nu går hon ju nästan i koma… Haha! Ingrid är ju väldigt snabb – snabb hit, snabbt ligg, snabbt iväg. Mer på tårna. Astrid är betydligt mer chill. Skillnad, skillnad! Men jag är väldigt tacksam över att hon verkar tänka innan hon handlar. Det är faktiskt en ganska trevlig egenskap hos en arbetskompis!

Stina
Det här är ju en helt ny erfarenhet för mig, säger dom. Men ju mer jag tränar desto mindre skillnad tycker jag att det är. Ja, aussien behöver pendla mer eftersom den inte har samma eye. Men sen är det ju i grund och botten samma sak/resultat vi vill ha. Fåren skall från punkt A till punkt B. Har hunden intresse av att hjälpa dig? Ja.

Stina har en viss känsla för balans. Hon tippar lätt över i och med att hon gärna vill pendla. Men som jag ser det finns det ingen anledning att pendla om djuren rör sig bra i är riktning. Det finns ingen anledning för hunden att springa fram och tillbaka ”bara för att”. Även om fåren kanske skiter i det så blir det onödigt spring för hunden. Hunden måste vara effektiv och lära sig att spara på sina krafter. Jag har lagt in ett litet stanna/stopp/sakta när hon börjar pendla utan anledning i drivningarna. Fåren kan gå jättefint, hon har dom bra i förhållande till mig. Men så vill hon gärna göra något mer – resultatet kan bli att fåren kommer i gungning, rör sig fortare eller så händer ingenting alls. Så i dom situationerna är pendlandet inte någon fördel alls, och hon köper det ganska bra. Hon utvecklas hela tiden.

Hon äter mindre och mindre gräs, hon tokspringer i princip ingenting (wow!), hon har lärt sig att trycka stillastående djur med en blick/ett steg framåt istället för att hoppa till kraftigt i sidled och skrämma dom. När det blir jobbigt kan hon fortfarande flyta bort, ta en tugga gräs eller liknande. Och om någon kommer och hejar i hagen gör hon ofta en paus för att kolla vem det är. Det är ett problem i långa loppet, men jag hoppas att den där koncentrationen kan bli bättre och bättre. Jag är inte riktigt van vid det problemet. En bc kan du ju oftast kasta en pinne i huvudet på mitt i en fösning utan att den reagerar. Dom ser ju liksom ingenting annat, och det är ju en klar fördel tycker jag. Men det är ju ändå inte något övermäktigt problem. Det hade varit värre om hon hade noll koll på att hålla ihop en flock (och ta med ALLA djuren som jag har förstått att många aussies kan slarva med), bara jagade djuren, sket i att överhuvudtaget runda djuren och så vidare. Så länge hon uppvisar ett fint lugn och ett härligt samarbete ser jag store möjligheter till att faktiskt kunna ta ett VP någon gång (helst under 2015). Spännande, va? 😉

Att börja om från noll

Mycket vatten rinner under broarna mest hela tiden. Jag vet såklart inte vad jag skall göra för att hinna med vattnet.

Jag, eller vi, står plötsligt med ännu en hund till vår samling och vardagen skall flyta på bäst den kan. Astrid går från klarhet till klarhet. Hon har väl träffat fåren på nära håll ca fem gånger. Hon tände fort och nu är det det mest spännande som finns, givetvis. Hon uppvisar hittintills ett otroligt lugn. Stannar jag – stannar hon. Inget onödigt röj och ingen stress. Säkerligen en kombination av ”bra hund” och ”icke-helt-hysterisk-förare-punkt-se”. Idag fick hon till och med hjälpt mig att flytta över fåren till en annan hage efter principen ”håll fåren till mig”. Ingrid låg som stand-by, men lilla Astrid var så redig.

En och annan har undrat hur det går med Stina… Och det är faktiskt inte lika roligt att rapportera om henne. Folk har redan så bestämda åsikter. Hon har mer ”vallning” i sig än vad dom flesta andra aussies jag har sett. Då skyller folk på att jag inte vet, och det gör jag kanske inte heller. Jag vet inte. Som sagt.. Men att vara intresserad av får är ju långt ifrån vallning. Det finns folk som har låtit sina hundar ”titta på får” som gärna vill lära mig saker om vallning. Dom vill lära mig saker om aussien. Allvarligt… Egentlige  skiter jag i hur det ser ut. Om en HUND kan hjälpa mig med saken X, så är jag nöjd. Men tyvärr fungerar det inte så. Folk som har aussie/bc och som har varit på ”prova på” kan glatt meddela att man gör fel. Men grattis till mig… Om inte våra får vill flytta sig, så ja – Då är hunden kass. Dom är vana vid bc, aussie, kelpie/wk osv. Men… Fåren vet ÍNTE om hunden är reggad i SKK eller inte. Eller vilken ras det är. Eller pälslag. Eller längt på svans. Eller färg. WHATEVER.

Djur (både får och nöt) flyttar sig för hundar med tryck. PUNKT.

Men när folk skall ”smätta mig på fingrarna” blir jag sällan imponerad. Det beror inte på att JAG är så duktig. Men jag vet hur det känns att träna hundar som har nerdärvd djurkänsla. Stina vill gärna jobba, och för mig är det värt MYCKET mer värt än en hund med en eventuellt bättre djurkänsla men som istället går och pinkar/tittar på annat/doing whatever så fort det passar. Med arbetsmoral kommer man långt. En kämpe kommer längre än en naturbegåvning. Punkt.

Jag tål inte nonchalans.

Sen är jag partisk… Jag tror visst att andra raser (wk, aussie osv) kan valla. Men det ligger inte lika naturligt. Hur kan raser med ”släktingar som vallar litegrann” konkurrera med experter? När Astrid träffade fåren gång två hade hon full förståelse för balans, som exempel. Hon är en nörd och det enda som räknas är att dom där fåren FLYTTAS. En aussie, som jag ser det, är mer brydd om själva samarbetet. Jag har sett aussies som har vunnit tävlingar och priser, men om det kommer någon och tjingar kan man ju alltid ta en paus. Ja, det funkar ju inom så kallad ”arena-vallning” (eftersom fåren inte kan rymma). Men personligen trivs jag inte alls med en hund som ”tycker att just detta är lite tråkigt”. Jag tycker inte om när hundar går och pissar istället för att vara nördar. Och att många aussie-folk gärna skyller piss, tugga på en buske, heja på polare osv. som en grej ”för att hunden ändå har koll” köper inte jag. När vi tränar/jobbar (oavsett gren) skall ALLT fokus vara direkt på mig och/eller fåren/hindren/apporten/spåret/whatsoever. 

Än  så länge svarar Stina bra på den träningen.

Jag vill kort sagt ha ännu en hund som kan valla. Jag hade aldrig själ valt en aussie, men nu föll det sig så med omständigheterna. Skulle ni själva kunna neka en hund livet? En hund som har tillhört en nära vän? En vän som har tagit sitt liv?  Det är bara att göra det bästa av det. Men jag kanske inte kommer att skriva så mycket om det. Dom som mest sysslar med BC tycker att aussies är kassa rakt igenom – helt värdelösa. Och eliten inom aussie älskar att poängtera att Stina ”bara” är efter utställningslinjer. Trots att hennes pappa Ralf faktiskt är en av få aussies som används i praktiskt arbetet (nöt). Målet för Stina (och Astrid) är VP under 2015. BC-folk lär ju skita i Stina, och aussie-folk har väl fullt upp med att tycka att hon har kassa linjer. Men ni som är goa människor får gärna följa oss på instagram.

Natti!