FILM – Grundar vallning

Obs! Eftersom alla alltid klagar på filmer UTAN ljud lät jag ljudet av mitt flåsande vara kvar. Titta, lyssna och njut!

Astrid
Ja, alla vill ju såklart hylla sina egna hundar så varför skall jag låta bli? Vi har ju börjat vår träning så smått och hittills är hon ju som bekant väääldigt cool. Det är så trist att skriva att man tränar bara för då verkar folk automatiskt tro att man står med en vissla i högsta hugg och tränar VP-bana. Knappast, va? Men det lustiga är att dom som skriker högst om att ”man skall låta unga hundar vara just unga” konstigt nog alltid står först i kö med en färdig hund dagen då dom är myndiga att tävlas. Att gå runt med lite får helt kravlöst känns inte så himla farligt – snarare nyttigt att lite avdramatiserat bara umgås och chilla lite med djuren. En annan intressant aspekt är ju att folk kommer så långt med sina unga hundar, både fort och väldigt tidigt -tydligen helt utan att träna. Det har ju blivit något slags trend i att skryta om hur lite man tränar (och hunden bara kan allting sådär ändå). Jobba och fungera bland djur utan jättemycket träning – fine. Men att ha perfekta visslor, korta flanker, låååga drivningar med crossar UTAN att träna? Yeah, right. Det gäller för övrigt inom dom flesta områdena (hund) nu tycker jag. ”Jag hara bara tränat balansen tre gånger och vi har perfekta runnings!” Folk är bra dumma emellanåt.

Nåväl, så fick vi gnällt på det. Astrid, då. I situationer som andra unghundar springer blir hon nästan sövlig. En del unga hundar vet liksom inte vad dom skall göra så då springer dom. Hon blir mer passiv och nöjd med att bara stå och hålla. Jaha, jag kan väl stå t och glo, dådå. Både Wille och Ingrid var mycket mer beroende av rörelse – fåren skulle inte stå stilla. Då blev det lätt låsningar, spänningar och så vidare. Astrid verkar väldigt lugn och trygg i just att bara stå mer djuren. Hon stressar nästan ingenting, och det är ju en liten ny känsla. Det är verkligen inte så att hon skiter i om fåren skulle dra, men hon har något äckligt stabilt självförtroende och liksom bara vet att hon löser det. Jag har inte bestämt mig för om jag gillar det eller avskyr det ännu. Det återstår att se 😉 Hennes lugn är ju säkerligen ett resultat av trevliga linjer, bra erfarenheter och en någorlunda lugn förare. Det sistnämnda hade ju verkligen inte Ingrid och Wille (Nej, gå dit, inte där, panik, spring inte, rusa inte, gaaaaaaaaaah!!)

Hon har ju aldrig blivit satt i några direkt svåra situationer som hon inte har verktyg att reda ut. Vi har ju bara kört enkla grunder som ni ser på filmen, så hon har ju ingen anledning att tycka att det här är så hemskt svårt. Någon kanske tänker att hon inte är tänd, men tro mig – hon är tänd om än inte helt och hållet. Värre lär det bli! Vad jag kan känna rent amatörmässigt är att hon är mycket mer öppen i huvudet än vad Ingrid och Wille var som små. Hon sugs inte alls in i fåren lika lätt utan slår gärna bort blicken (hon har redan nu insett att det tar bort tryck i trånga situationer). Hon är hittills inte alls lika läcker med sitt eye som mamma och morbror, men det lär nog komma mer och mer. Hon är öppen för att flyta ut och stoppa utan att stoppa OCH trycka tillbaka lite sådär i panik. Hon glider mest lite fint iväg. Mjuka och lugna rörelser i princip hela tiden runt djuren. Hon smyger sådär valpigt och gulligt. Låser sig inte alls i sitt eye så som Ingrid har kunnat göra. Astrid har fin känsla för balans och hittar snabbt dit utan att rusa, hamna kort/långt eller trycka för hårt. Hon är lugn och lite tillbakalutad utan att vara rädd eller försiktig. Hon är en kaxig och modig liten tjej, trots allt. Till vardags är hon ju en riktig djävul med sina upptåg så det är väldigt intressant att se skillnaden och den rejäla kontrasten i temperament och attityd i arbete. I vallningen är hon eftertänksam och analytisk, till vardags är hon mer ”fuck off and run, bitch”. Med andra ord – inte så analytisk eller vidare klok.

Största oron – finns det någon högre, mer kvick växel? Kommer den lilla damen att kunna springa fort också, tro? Just nu går hon ju nästan i koma… Haha! Ingrid är ju väldigt snabb – snabb hit, snabbt ligg, snabbt iväg. Mer på tårna. Astrid är betydligt mer chill. Skillnad, skillnad! Men jag är väldigt tacksam över att hon verkar tänka innan hon handlar. Det är faktiskt en ganska trevlig egenskap hos en arbetskompis!

Stina
Det här är ju en helt ny erfarenhet för mig, säger dom. Men ju mer jag tränar desto mindre skillnad tycker jag att det är. Ja, aussien behöver pendla mer eftersom den inte har samma eye. Men sen är det ju i grund och botten samma sak/resultat vi vill ha. Fåren skall från punkt A till punkt B. Har hunden intresse av att hjälpa dig? Ja.

Stina har en viss känsla för balans. Hon tippar lätt över i och med att hon gärna vill pendla. Men som jag ser det finns det ingen anledning att pendla om djuren rör sig bra i är riktning. Det finns ingen anledning för hunden att springa fram och tillbaka ”bara för att”. Även om fåren kanske skiter i det så blir det onödigt spring för hunden. Hunden måste vara effektiv och lära sig att spara på sina krafter. Jag har lagt in ett litet stanna/stopp/sakta när hon börjar pendla utan anledning i drivningarna. Fåren kan gå jättefint, hon har dom bra i förhållande till mig. Men så vill hon gärna göra något mer – resultatet kan bli att fåren kommer i gungning, rör sig fortare eller så händer ingenting alls. Så i dom situationerna är pendlandet inte någon fördel alls, och hon köper det ganska bra. Hon utvecklas hela tiden.

Hon äter mindre och mindre gräs, hon tokspringer i princip ingenting (wow!), hon har lärt sig att trycka stillastående djur med en blick/ett steg framåt istället för att hoppa till kraftigt i sidled och skrämma dom. När det blir jobbigt kan hon fortfarande flyta bort, ta en tugga gräs eller liknande. Och om någon kommer och hejar i hagen gör hon ofta en paus för att kolla vem det är. Det är ett problem i långa loppet, men jag hoppas att den där koncentrationen kan bli bättre och bättre. Jag är inte riktigt van vid det problemet. En bc kan du ju oftast kasta en pinne i huvudet på mitt i en fösning utan att den reagerar. Dom ser ju liksom ingenting annat, och det är ju en klar fördel tycker jag. Men det är ju ändå inte något övermäktigt problem. Det hade varit värre om hon hade noll koll på att hålla ihop en flock (och ta med ALLA djuren som jag har förstått att många aussies kan slarva med), bara jagade djuren, sket i att överhuvudtaget runda djuren och så vidare. Så länge hon uppvisar ett fint lugn och ett härligt samarbete ser jag store möjligheter till att faktiskt kunna ta ett VP någon gång (helst under 2015). Spännande, va? 😉

Annonser

Att börja om från noll

Mycket vatten rinner under broarna mest hela tiden. Jag vet såklart inte vad jag skall göra för att hinna med vattnet.

Jag, eller vi, står plötsligt med ännu en hund till vår samling och vardagen skall flyta på bäst den kan. Astrid går från klarhet till klarhet. Hon har väl träffat fåren på nära håll ca fem gånger. Hon tände fort och nu är det det mest spännande som finns, givetvis. Hon uppvisar hittintills ett otroligt lugn. Stannar jag – stannar hon. Inget onödigt röj och ingen stress. Säkerligen en kombination av ”bra hund” och ”icke-helt-hysterisk-förare-punkt-se”. Idag fick hon till och med hjälpt mig att flytta över fåren till en annan hage efter principen ”håll fåren till mig”. Ingrid låg som stand-by, men lilla Astrid var så redig.

En och annan har undrat hur det går med Stina… Och det är faktiskt inte lika roligt att rapportera om henne. Folk har redan så bestämda åsikter. Hon har mer ”vallning” i sig än vad dom flesta andra aussies jag har sett. Då skyller folk på att jag inte vet, och det gör jag kanske inte heller. Jag vet inte. Som sagt.. Men att vara intresserad av får är ju långt ifrån vallning. Det finns folk som har låtit sina hundar ”titta på får” som gärna vill lära mig saker om vallning. Dom vill lära mig saker om aussien. Allvarligt… Egentlige  skiter jag i hur det ser ut. Om en HUND kan hjälpa mig med saken X, så är jag nöjd. Men tyvärr fungerar det inte så. Folk som har aussie/bc och som har varit på ”prova på” kan glatt meddela att man gör fel. Men grattis till mig… Om inte våra får vill flytta sig, så ja – Då är hunden kass. Dom är vana vid bc, aussie, kelpie/wk osv. Men… Fåren vet ÍNTE om hunden är reggad i SKK eller inte. Eller vilken ras det är. Eller pälslag. Eller längt på svans. Eller färg. WHATEVER.

Djur (både får och nöt) flyttar sig för hundar med tryck. PUNKT.

Men när folk skall ”smätta mig på fingrarna” blir jag sällan imponerad. Det beror inte på att JAG är så duktig. Men jag vet hur det känns att träna hundar som har nerdärvd djurkänsla. Stina vill gärna jobba, och för mig är det värt MYCKET mer värt än en hund med en eventuellt bättre djurkänsla men som istället går och pinkar/tittar på annat/doing whatever så fort det passar. Med arbetsmoral kommer man långt. En kämpe kommer längre än en naturbegåvning. Punkt.

Jag tål inte nonchalans.

Sen är jag partisk… Jag tror visst att andra raser (wk, aussie osv) kan valla. Men det ligger inte lika naturligt. Hur kan raser med ”släktingar som vallar litegrann” konkurrera med experter? När Astrid träffade fåren gång två hade hon full förståelse för balans, som exempel. Hon är en nörd och det enda som räknas är att dom där fåren FLYTTAS. En aussie, som jag ser det, är mer brydd om själva samarbetet. Jag har sett aussies som har vunnit tävlingar och priser, men om det kommer någon och tjingar kan man ju alltid ta en paus. Ja, det funkar ju inom så kallad ”arena-vallning” (eftersom fåren inte kan rymma). Men personligen trivs jag inte alls med en hund som ”tycker att just detta är lite tråkigt”. Jag tycker inte om när hundar går och pissar istället för att vara nördar. Och att många aussie-folk gärna skyller piss, tugga på en buske, heja på polare osv. som en grej ”för att hunden ändå har koll” köper inte jag. När vi tränar/jobbar (oavsett gren) skall ALLT fokus vara direkt på mig och/eller fåren/hindren/apporten/spåret/whatsoever. 

Än  så länge svarar Stina bra på den träningen.

Jag vill kort sagt ha ännu en hund som kan valla. Jag hade aldrig själ valt en aussie, men nu föll det sig så med omständigheterna. Skulle ni själva kunna neka en hund livet? En hund som har tillhört en nära vän? En vän som har tagit sitt liv?  Det är bara att göra det bästa av det. Men jag kanske inte kommer att skriva så mycket om det. Dom som mest sysslar med BC tycker att aussies är kassa rakt igenom – helt värdelösa. Och eliten inom aussie älskar att poängtera att Stina ”bara” är efter utställningslinjer. Trots att hennes pappa Ralf faktiskt är en av få aussies som används i praktiskt arbetet (nöt). Målet för Stina (och Astrid) är VP under 2015. BC-folk lär ju skita i Stina, och aussie-folk har väl fullt upp med att tycka att hon har kassa linjer. Men ni som är goa människor får gärna följa oss på instagram.

Natti!