FILM – Sticky Ingrid

Vi kör på. Lite korta pass varje dag. Ingrid tycker att det är lite jobbigt och svårt. Hon blir lite sticky, förig och börjar lätt gå dom i rumpan. Har filmat små klipp. Hon är lite trög i starterna. Hon vågar inte riktigt utan väntar helst på hjälp. Som ni kan se vet hon lite halvt, men väntar gärna på smack eller pysch. Så försöker att vara lite taskig och inte hjälpa henne. Vissla en gång till och gärna mot balansen. Svårt när båda är nybörjare. Jag visslar lite knackigt och hon fattar inte riktigt. Hon vill ju så gärna göra rätt, men så vill benen krypa och huvudet blir lite segt. Hon är ju söt i alla fall. Och med lite mer träning så skall det nog bli lite mer flyt i det. Upplever dock att det är svårt att träna utan hund. Det är ju när det blir pressat och man snabbt skall vissla vänster som pipan blir lite knasig. Inte när man sitter och visslar i lugn och ro i bilen. Jaja, vi fnular vidare. Men hon behöver lite stöttning nu och jag försöker att göra det ganska lätt så att hon tar för sig. Man ser ofta att hon tänker rätt, men ligger kvar. Har försökt vissla igen och direkt säga bra för då reser hon sig. Att fortsätta pyscha och smacka kan nog lätt leda till att hon lär sig att alltid vänta på hjälp/förstärkning. Det känns viktigast nu att hon vågar chansa mer. Vill helst ha henne på benen. Borde egentligen skita i sega lägganden. Visslar flanker ofta utan ligg emellan och upplever att hon tar det bättre. Flankerna blir lite tajta men hon är å andra sidan med flytande. Och hon är ju i sig själv ganska vid så borde skita i att det blir lite tajt. Med henne, alltså. Bättre att hon tar för sig och ”gör fel” än att hon blir sticky. Skall tänka på det. Bra ibland att filma små snuttar så man hör hur crappy det låter, och man förstår att det är svårt för hundarna att fatta. Hon är ju dessutom så van vid allt mitt prat och allt stöd så hon undrar väl varför det plötsligt är så tyst. Haha! 🙂

Som avslutning sista dagarna har vi gjort lite delningar. Det ser hon som en belöning. Hon slappnar av totalt och ögonen bara glöder. Hon älskart! Det är ganska roligt, egentligen. Hon som lätt fastnar i röven på djuren har inga problem alls att skära in snabbt. Jävlar, vad hon kommer in. Och bara grabbar tag i ena gänget och driver på. Problemet nu är att så fort jag fått liiiiiite lucka eller på något sätt signalerat vad jag tänker så kommer hon in. Är inte alltid helt beredd. Så rätt som det är är det bara delat och fåren är fem meter bort, medan jag står kvar och undrar vad jag håller på med. Hon är verkligen urhäftig. Problemet är ju att hon inte väntar, men på något sätt kommer hon alltid där det är tänkt ändå. Vet inte om det är det som kallas samarbete – att inte kommunicera i kommandon? Det är ju varje gång där jag tänkt, bara det att jag kanske inte hunnit med att fixa lucka ännu… Vi tränade ju delningar lite ”fel” i början. Ropade ju bara in hunden rakt emellan våra gamla tackor. Det gav ju resultat och båda fixar ju tajta delningar utan någon lucka alls egentligen. Ibland är det bra att vara nybörjare och ”bara göra något”. Ibland har man tur och så blir det ju riktigt bra!

Har inga filmer på Wille. Han är lite mer säker och vågar testa lite mer. Första gångerna blev det väl rätt fel, men korrigering –> testade något nytt. Han är lite mer easy going. Berättar man för Ingrid att hon gör fel lägger hon sig gärna och ser bedrövad ut. Det riskerar man inte med Wille på samma sätt. Och det är faktiskt ganska skönt just när man skall lära sig själv samtidigt. Han är inte lika finkänslig och visslar jag lite dåligt fattar han ändå bättre än henne. Hon kan titta till och liksom: ”Va? Vad betyder det där!?” Medan han: ”Äh, jag TROR att hon menar höger så jag chansar!” Godkänner inga som helst tajta flanker, snabba starter eller dylikt. Upplever honom som lugnare och mer samarbetsvillig. Antingen är det tur, eller så har några dagars intensiv och konsekvent träning faktiskt gjort nytta. Han lyssnar mer och känns mer öppen. Vissa gånger om han inte förstår kan han faktiskt titta till. Det hör inte till vanligheterna. Det är som om visslan/träningen faktiskt har gjort honom lite mer ödmjuk inför mig och vår träning.

Båda hundarna har verkligen sina för och nackdelar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s