EFIT – Ett foto i timman

20131116-214211.jpg
ÅTTA
God morgon. Dags för frulle, tycker Hedda.

20131116-214248.jpg
NIO
Kissa, bajsa och springa! Yay!

20131116-214329.jpg
TIO
Killarna dränerar hagen! Dikena i skogen nedanför är så igensatta och då blir det så fuktigt nu när det är så regnigt så skönt att äntligen dränera och fixa iordning ordentligt!

20131116-214500.jpg
ELVA
Lite träning! Duktiga ungar idag!

20131116-214528.jpg
TOLV
Kursdags på Alfa!

20131116-214606.jpg
TRETTON
Fortfarande kurs!

20131116-214647.jpg
FJORTON
Assistenten hjälper mig på fortsättningskursen!

20131116-214745.jpg
FEMTON
Kurs, kurs, kurs!

20131116-214828.jpg
SEXTON
Dags för egen träning! Yay!

20131116-214900.jpg
SJUTTON
Har sällskap av Lotta och vi tränar ännu. Bahco börjar bli riktigt duktig nu. Men ovan ser vi ju Wille!

20131116-214940.jpg
ARTON
Bada! Bada! Bada! Nästan det roligaste som finns 🙂

20131116-215028.jpg
NITTON
På väg hem! Puh! Trött och seg!

20131116-215108.jpg
TJUGO
Tagit en dusch, sjunkit ner i soffan och äter middag. Ugnsgrillad kyckling, pommes, vitlöksbröd. Ljuvligt efter en lång dag utan mat. Skäms!

20131116-215228.jpg
TJUGOETT
Myser i soffan med ”Så mycket bättre”, tända ljus och goa hundar!

20131116-215653.jpg
TJUGOTVÅ
Fixar bilderna! Ha en fortsatt mysig kväll!

Annonser

FILM – Sticky Ingrid

Vi kör på. Lite korta pass varje dag. Ingrid tycker att det är lite jobbigt och svårt. Hon blir lite sticky, förig och börjar lätt gå dom i rumpan. Har filmat små klipp. Hon är lite trög i starterna. Hon vågar inte riktigt utan väntar helst på hjälp. Som ni kan se vet hon lite halvt, men väntar gärna på smack eller pysch. Så försöker att vara lite taskig och inte hjälpa henne. Vissla en gång till och gärna mot balansen. Svårt när båda är nybörjare. Jag visslar lite knackigt och hon fattar inte riktigt. Hon vill ju så gärna göra rätt, men så vill benen krypa och huvudet blir lite segt. Hon är ju söt i alla fall. Och med lite mer träning så skall det nog bli lite mer flyt i det. Upplever dock att det är svårt att träna utan hund. Det är ju när det blir pressat och man snabbt skall vissla vänster som pipan blir lite knasig. Inte när man sitter och visslar i lugn och ro i bilen. Jaja, vi fnular vidare. Men hon behöver lite stöttning nu och jag försöker att göra det ganska lätt så att hon tar för sig. Man ser ofta att hon tänker rätt, men ligger kvar. Har försökt vissla igen och direkt säga bra för då reser hon sig. Att fortsätta pyscha och smacka kan nog lätt leda till att hon lär sig att alltid vänta på hjälp/förstärkning. Det känns viktigast nu att hon vågar chansa mer. Vill helst ha henne på benen. Borde egentligen skita i sega lägganden. Visslar flanker ofta utan ligg emellan och upplever att hon tar det bättre. Flankerna blir lite tajta men hon är å andra sidan med flytande. Och hon är ju i sig själv ganska vid så borde skita i att det blir lite tajt. Med henne, alltså. Bättre att hon tar för sig och ”gör fel” än att hon blir sticky. Skall tänka på det. Bra ibland att filma små snuttar så man hör hur crappy det låter, och man förstår att det är svårt för hundarna att fatta. Hon är ju dessutom så van vid allt mitt prat och allt stöd så hon undrar väl varför det plötsligt är så tyst. Haha! 🙂

Som avslutning sista dagarna har vi gjort lite delningar. Det ser hon som en belöning. Hon slappnar av totalt och ögonen bara glöder. Hon älskart! Det är ganska roligt, egentligen. Hon som lätt fastnar i röven på djuren har inga problem alls att skära in snabbt. Jävlar, vad hon kommer in. Och bara grabbar tag i ena gänget och driver på. Problemet nu är att så fort jag fått liiiiiite lucka eller på något sätt signalerat vad jag tänker så kommer hon in. Är inte alltid helt beredd. Så rätt som det är är det bara delat och fåren är fem meter bort, medan jag står kvar och undrar vad jag håller på med. Hon är verkligen urhäftig. Problemet är ju att hon inte väntar, men på något sätt kommer hon alltid där det är tänkt ändå. Vet inte om det är det som kallas samarbete – att inte kommunicera i kommandon? Det är ju varje gång där jag tänkt, bara det att jag kanske inte hunnit med att fixa lucka ännu… Vi tränade ju delningar lite ”fel” i början. Ropade ju bara in hunden rakt emellan våra gamla tackor. Det gav ju resultat och båda fixar ju tajta delningar utan någon lucka alls egentligen. Ibland är det bra att vara nybörjare och ”bara göra något”. Ibland har man tur och så blir det ju riktigt bra!

Har inga filmer på Wille. Han är lite mer säker och vågar testa lite mer. Första gångerna blev det väl rätt fel, men korrigering –> testade något nytt. Han är lite mer easy going. Berättar man för Ingrid att hon gör fel lägger hon sig gärna och ser bedrövad ut. Det riskerar man inte med Wille på samma sätt. Och det är faktiskt ganska skönt just när man skall lära sig själv samtidigt. Han är inte lika finkänslig och visslar jag lite dåligt fattar han ändå bättre än henne. Hon kan titta till och liksom: ”Va? Vad betyder det där!?” Medan han: ”Äh, jag TROR att hon menar höger så jag chansar!” Godkänner inga som helst tajta flanker, snabba starter eller dylikt. Upplever honom som lugnare och mer samarbetsvillig. Antingen är det tur, eller så har några dagars intensiv och konsekvent träning faktiskt gjort nytta. Han lyssnar mer och känns mer öppen. Vissa gånger om han inte förstår kan han faktiskt titta till. Det hör inte till vanligheterna. Det är som om visslan/träningen faktiskt har gjort honom lite mer ödmjuk inför mig och vår träning.

Båda hundarna har verkligen sina för och nackdelar!

Morgonstund har guld i mun

20131113-112529.jpg
Fin morgon i november!

Älskar att vara ledig på förmiddagarna! Även om man går upp hyfsat tidigt så får man dagsljuset! Gick upp, käkade frulle, tog en låååååång promenad och njöt av hur solen gick upp. Hem och lada middag – förberett en lasagne till ikväll som bara behöver gräddas. Och nu är jag på jobbet. Blir lite amerikanskt i vår familj med middagstiderna. Allt blir förskjutet, på något vis. Men jag trivs med det. Tio timmars jobb från 7-17 känns mycket värre än typ 11-21. Speciellt nu under vintern!

Imon är jag ledig hela dagen. Det är lyx! Det firas genom tidig uppgång för att gå milen med Jossan och sedan skall vi vissla vidare. Jossan har ju numer ledig förmiddag på torsdagar. Gött!

Grattis Hilda!

20131112-205929.jpg
Grattis lilla goding på din nioårsdag!

Ibland frågar ju folk om jag har tanterna kvar… Självklart har vi det! Det är bara det att deras bedrifter inte är så mycket att orda om. Dom ligger skräpar mest runt på promenader, ligger i soffan och käkar god mat. Hilda är dock väldigt pigg och brukar alltid gå med på alla rejäla promenader men hon gör inte så mycket väsen av sig 😉 Så även om dom inte får så mycket uppmärksamhet på nätet får dom väldigt mycket på hemmaplan. Dom skrotar med och är publik. Jerry avgudar ju damerna och när dom inte är med mig är dom med honom. Gott liv!

Kan du vissla, Johanna?

20131112-173133.jpg
Framsteg! Faktiskt. Efter struktur och en jävla tydlighet i vad som är rätt och fel (utan att bli arg eller känslosam) har han mjuknat rejält. Visslan är verkligen TOPPEN på den här killen. Inget tjafs eller en massa snack. Rena kommandon och sen knäpptyst. Han har på ett par få pass blivit riktigt fin. Tar dom flesta signaler (oberoende av min position = hjälp). Går ur balans och tar ”fel flank” fint på visselsignal. Han förstår och lyssnar bra på pipan.

20131112-173534.jpg
Ingrid tycker att det är lite jobbigare. Medan Wille nästan verkar tycka att det är skönt att det blir så tyst och klart verkar hon sakna hjälpen som mitt prat ger. Ingrid går ofta riktigt bra på mitt kackel – hon har ju vant sig. Blir något mycket eye nu och lite sticky ibland. Fastnar lättare i ligg och vill gärna ha muntlig hjälp upp. Startar inte med en gång på visslan alltid utan vill ha kroppslig hjälp av mig (balans) eller ett pysch-ljud som flank. För att vara säker, känns det som. Hennes vilja att göra rätt blir en liten nackdel eftersom hon inte provar sig fram lika lätt som Wille. Försöker att inte hjälpa utan uppmuntra alla försök. Och tvingar inte ner henne i ligg utan visslan får betyda ”stanna” nu för att inte fastna. Känns bättre. Och så kör vi mycket spring för att hon inte skall fastna i sitt eye.

Efter dessa pass med mycket lydnad/vissla körde vi lite delningar. Ingrids min när jag ropade in henne… Wow! Hon älskar verkligen att dela! Tajt liten lucka och hon sladdade in och gjorde verkligen skäl för smeknamnet Vesslan. Wow!

Att vara anal, autistisk och fyrkantig

Känner att jag kanske måste skriva av mig litegrann. Ibland när jag uttrycker mig kring min och hundarnas träning låter det som att dom är värsta svinen. Det är liksom inte riktigt så illa, egentligen. Dom är inte dumma på något sätt, så vad har jag att gnälla över? Problemet är säkert ganska enkelt för folk som har varit med i hundra år, men för mig känns det bara tråkigt.

Varje gång jag och Wille går in i hagen och tränar är han till en början ganska hård, och jag är hjälplöst betydelselös för honom. Varje pass måste jag alltid börja med att berätta att han måste samarbeta med mig. Varenda pass måste vi börja med att bråka, tjafsa eller ta en konflikt för att till slut komma fram till att jo, det är roligare att samarbeta. Och det är det som jag är så himla trött på. Jag är så trött på att ständigt och jämt vara tvungen att övertyga honom om att han faktiskt måste lyssna och lyda. Jag kan liksom inte lugnt förlita mig på att han faktiskt kommer att ta mitt första ligg, göra mjuka flanker och så vidare. Folk har ofta sagt att det handlar om ålder – han kommer att lära sig att bli mindre het på gröten och coola ner sig. Men vid vilken ålder då? Så då undrar jag ju om det alltid skall vara såhär konfliktfyllt? Jag AVSKYR verkligen att ständigt och jämt behöva tjata mig till att faktiskt bli lyssnad på. Och nej, det handlar inte om vilken mängd träning han får heller. Oavsett om vi intensivtränar så gott som varje dag eller om vi låter det gå någon vecka eller två så går han alltid in med viljan att tänka för mycket själv.

Problemet yttrar sig på så vis att han går lite tajt, går fort, lägger sig efter tre steg och så vidare. Det är ingen katastrof, och under lite dagligt arbete skulle det väl inte göra så mycket att han springer tajt, pushar på djuren eller skiter i ett ligg då och då. Han är aldrig stygg och han gör ingenting dumt, men han tycker att det är roligt när det går fort. Det tycker inte jag. I det dagliga arbetet så kommer djuren hem, och jobbet blir gjort. Men jag saknar samarbetet och känslan av att han faktiskt ser ett stöd i mig. Han tycker ju att han gör det bättre själv, allt som oftast. Och ja, det kanske han stundtals gör – men det gör mig såklart ledsen och uppgiven. Och jag undrar såklart varför han inte vill samarbeta med mig? Varför ifrågasätter han alltid, alltid, alltid? Vad gör jag för fel? Och om man har några som helst planer på att tävla är ju det där med ett gott samarbete typ A och O.

Efter en del bra konstruktiv kritik och lite goda råd från min vän Ida känns det fortfarande ganska pissigt, men kanske har vi något nytt att testa. Är det något jag lärt mig med Wille är det att ”så får han inte gå, det får du ta bort”, men det är å andra sidan få som verkligen har en bra förklaring till HUR jag skall göra. Att låta honom ”jobba själv” och ta ansvar för djuren leder bara till att han lär sig att hantera djur i ännu högre fart, typ. Det är väldigt lätt att säga att det är fel, men HUR skall jag lösa situationen? Som det känns nu har jag testat det mesta – bli fly förbannad, vara supermjuk och bara berömma och förstärka rätt (i hopp om att det han skall lite magiskt av sig själv sluta att slarva eftersom jag blir så glad när han gör rätt), vara superkonsekvent och gå fram och mota bort honom när han inte lägger sig och så vidare. Ja, listan är lång. Hur vi än tränar så måste vi alltid börja varje pass med en diskussion. Och det tär något fruktansvärt på mig. Speciellt när jag vet hur jävla vackert han faktiskt kan gå. När vi har bråkat klart är han som smör i händerna, går lugnt och stadigt, lyder och lämnar plats åt djuren. Men varför, varför, varför måste vi alltid börja med att bråka?

Nya strategin är att behandla honom typ som en dator och bara ge korta, koncisa order. Jag skall bara inse att han är ”jävligt anal, autistisk och fyrkantig”, som Ida så fint uttrycker det. Med andra ord finns det bara fyra kommandon – ligg, fram, höger och vänster. Och varianterna – vänvän, höhö. Ingenting annat. Korrigering: Bestämt ligg (utan känslor som ilska, irritation eller dylikt). Ord som ”bra”, ”duktig kille”, ”nej, sluta” eller you name it existerar inte. Han är en robot som skall följa order, och för honom finns inga nyanser. Ett ligg är ett ligg, och jag skall aldrig nöja mig med någonting annat utan ett helt perfekt ligg exakt NU. Jag har hört ungefär samma grej förut – inga extra kommandon och bli extremt konsekvent. Och jag veeeeet ju att det är en vanlig väg att gå, men jag tycker att det känns så hopplöst tråkigt. Han orkar inte sortera alla ord, uttryck eller känslor. Men jag vill inte bli sådär fyrkantig, ju. Det är väl det där med känslor som gör att vi inte alls passar ihop, eftersom jag verkligen är en känslomänniska. Och jag älskar den jävla hunden alldeles för mycket för att kunna träna honom sådär  svartvitt. Jag har extremt svårt att stänga bort mina känslor, och jag lägger en känsla i dom flesta av mina kommandon. Och när han varje gång triggar igång känslorna på mig har jag så svårt att stänga bort dom igen. Han har ju redan gjort mig besviken! Och jag veeeeet att man inte skall resonera sådär i vallningen, men det är ju inte helt enkelt att låta bli. På Ingrid fungerar det väldigt bra. Ett litet tonläge, en suck eller en blick kan bita bra på henne och hon korrigerar sig själv. Det gör mig glad, och hon fortsätter att samarbeta snällt utan att jag behöver bli sur/arg/förbannad/frustrerad. Ingrid kan vara på benen hela tiden utan att hon för den sakens skull ökar i tempo eller börja hitta på egna grejer (typ vänder djuren åt ett annat håll). Ett ”bra” gör inte att hennes ego skenar i höjden utan fungerar faktiskt väldigt effektivt bara för att förstärka att just det där hon håller på med är vettigt och att jag bara vill att hon skall fortsätta precis likadant.

Till att börja med skall jag hantera Wille helt utan känslor, och verkligen försöka att inte ta med gamla strider in i hagen. Jag skall själv försöka att bli helt jävla neutral. Inga känslor wat so ever. Det kan bli hur rätt eller fel som helst – det skall inte hamna några som helst värderingar (ilska, glädje, frustration, stolthet) i hans arbete. Jag skall aldrig nöja mig med någonting som är halvdant. Går han ett steg dåligt måste han få veta det. Ett bestämt ligg, och ingenting annat. Det skall inte finnas utrymme att göra fel, tänka själv eller bli besviken. Träningen skall vara extremt strukturerad, fokuserad och ingen jävla mellanmjölk. För honom är det svart eller vitt, och det är väl bara att inse att jag själv måste bli lika jävla fyrkantig. Om han får lov att gå tajt och snabbt en enda gång försöker han med det gång på gång på gång därefter och jag  får ett helvete rätt många pass sen för att få tillbaka honom ut igen. När man är ny/har en ung hund nöjer man sig med att hunden föser ”ditåt” och fram. När man vill tävla handlar det om exakta linjer, avdrag och ganska hård lydnad. Får han lillfingret tar han tamejtusan hela jävla armen. Jag måste verkligen börja om med honom.

Vi måste verkligen börja om. Vi. Vi. Vi. Annars är det faktiskt lika bra att vi ger upp, för det är inte roligt att bara gå omkring och tjafsa såhär.

20130828-121945.jpg