ICA säljer allt

20120229-220232.jpg
Bajskorv 39,00 :-

Annonser

Skotträning på skottdagen?

Nu är vi på gång hemåt. Myskväll med muppo som fyller 28 år idag. Dagen till ära slog vi till med riktig skotträning. Höhö! Äsch, det blidde faktiskt bara agility. Men åh, vilken bra träning vi hade! Hundarna var så duktiga och alla överraskade på olika områden. Om man skulle sätta ihop dom skulle det ju kunna bli EN riktigt bra hund 😉

INGRID
+ Slalom! Jösses! Igår var hon värdelös och gick riktigt dåligt. Idag gick hon som en klocka på skick från slutet upp till första pinnen från båda hållen – helt utan bågar. Min flicka det! ❤
+ Tråcklorna lossnade lite. Lade in höger/vänsterkommando och det gick riktigt fint.
+ Tränade sk. S-svängar, tajt handling och småfix som gick helt OK.
+ Började lite med däcket (där Party för övrigt överraskade och var GRYM) och hon bar duktig men missade lite. Efter den lilla träningen är det kanske inte så konstigt.
– Gungan gick inte alls bra idag. Hon slarvade – sprang förbi ett par gånger, var otålig och hade bråttom av vid smällen. Behöver stadga och att hon lägger bak vikten mer för att inte trilla av så lätt.

WILLE
+ Tråcklorna lossnade lite. Lade in höger/vänsterkommando och det gick riktigt fint.
+ Gungan gick strålande. Även igår var han en stjärna på den. Vi tränar mest på själva åkandet men också att plocka ner den (hoppa upp mot nerfarten och trycka ner den i marken snabbt och med stor tyngd). Mammas pojke börjar bete sig lila intensivt och häftigt som sin syster.
+ Tråcklorna med höger/vänsterkommando i tajta svängar gick bra. Verkade förstå höger väldigt fint. Dock lite stora svängar när man kommer med fart in tråcklan (typ från tunnel eller raksträcka) för han orkar/kan inte riktigt bromsa och hålla ihop. Men ändå duktig kille – över förväntan.
+ Belönade nästan enbart med godis och han jobbade jättefint för det och visade intresse trots leksak. Äta först – leka sen.
– Slarvade och sprang förbi sista porten i slalom många gånger. Har för bråttom framåt och lite dåligt tålamod. Jag är för snabb med att berömma.

Film kommer strax!

Vårkänslor

20120229-121721.jpg
Snacka om vårkänslor! På altanen längs med husväggen är det 20+ 🙂 Vi är hemma hos mamma, sovit här inatt och haft en mysig liten rehab. Sitter ute i solen nu och gottar oss. Musse skuttar omkring på gräsmattan och pinkar revir nu när Wille varit här.

Nya träningsmålen

Vi skall träna nu ihop med Cecilia och hennes gäng. Varje gång det går bra för henne skall jag knyta näven i fickan, mumla något elakt och agera som en missunsam fyraåring. I smyg skall jag stampa hårt i golvet, svära och blänga irriterat. Jag skall kritisera allt hon gör – men inte i syfte att förbättra utan snarare i syfte att trycka ner. Ända ner i botten skall hon innan jag är färdig med henne! Det är ju så hemskt när det går bra för andra. Och så fort jag får chansen i framtiden skall jag nedvärdera hennes träning inför alla jag möter i desperata försök att verka bättre. Jag skall strunta i det faktum att den sortens skitsnack bara framställer mig som en självupptagen nolla.

Om det är roligt att träna? Självklart inte – syftet med en hobby är ju bara att bli bättre än alla andra och krossa folks drömmar med elaka glåpord! Målet är ju bara att vara ett äkta rövhål…

20120228-100929.jpg
Träna, träna, träna.

Den svenska avundsjukan

Häromdagen hade jag ett mycket givande samtal med min gode väninna Jossan. Vi tänker ofta ganska lika, och vi brukar vara rörande överens om hundträning i stort så diskussionerna brukar väl sällan spåra ur så att vi står där alldeles oense, men en diskussion kan ju vara lika bra för det. Man behöver ju inte vara oense för att det skall finnas två sidor av myntet.

Vi pratade mycket kring det faktum att alla vet bäst. Alla har sin variant av träning, sin variant av uppfödning, sin variant av uppfostran och sin variant av leverne. Självklart skall man stå upp för sin sak, hävda att den är bra och leva som man lär – men det blir ganska patetiskt när man på fullaste allvar tror att det är det enda som är bra. Att ens egna teorier alltid är bäst. Jag är väldigt övertygad om att det finns fler sätt att nå framgång, lycka, glädje och bestämda mål – så varför är vi så dåliga på att acceptera att andra gör på andra sätt än oss själva?

Ofta när man är ute i hundvärlden är det ett evigt tjatande om att du borde göra såhär istället. En klassiker är ju när någon skriver om mängden träning – då finns det en skara som säger att det är för mycket, och en sida som säger att det är för lite. Det är liksom aldrig lagom mycket. Någon skriver på facebook att dom tränat lyckade skick mot rutan – då måste någon genast hugga och säga att just det momentet är dåligt att träna med en för ung hund. Någon skriver att dom inte tränat på en vecka – då är det synd om hunden och den är genast understimulerad. En hund har problem med utfall – någon hävdar att det givetvis beror på att hunden är överaktiverad, och ger rådet att vila. En annan säger tvärtom. Så försöker den osäkra ägaren att gå någon gyllene medelväg av rädsla för att trampa experterna på tårna. Och hur denne person än gör, så gör denne fel. Så man frågar sig . hur skall jag göra för att göra rätt? Går det ens att göra rätt? Hur man än gör så gör man ju fel – antingen tränar man för mycket, eller så tränar man för lite.

Och det enda vettiga att göra är att faktiskt lyssna till sig själv och strunta i oönskade råd från alla självutnämnda jävla experter!

Jag tror att en stor del av dessa diskussioner äger rum på grund av avundsjuka. Folk älskar att trycka ner varandra och gemene man är alldeles för dålig på att faktiskt stötta sina medmänniskor, träningskompisar och vänner. Dessa människor väljer att se det dåliga, hela tiden. Istället för att glädjas åt att någon har lärt sina unga hund att (på ett roligt och kravlöst sätt) gå jättefint fritt följ, så måste man gå in och säga att det är dåligt att träna med en ung hund. Det är dåligt att göra si, det är dåligt att göra så. Jag tror bara att det här beror på avundsjuka – människorna som står där med vuxna hundar som har usla fria följ måste ju känna en enorm konkurrens. Varför skulle en ung hund må dåligt av att träna, när konsekvensen av träningen bara blir att man får en leksak, godbit eller allmänt beröm? Hur många vilda hundar/vargar/övriga djur väljer att vila sina första månader i livet? Hur många vilda djur tränar passivitet och bara LUGNA övningar fram tills dom är året gamla? På vilket sätt skulle det gynna en växande individ att hållas i stillhet, gömmas från för mycket intryck och lämnas hemma för att vila? En ung individ behöver nya intryck för att växa, utvecklas och må bra.

Därför känns avundsjuka som enda rimliga förklaring till varför det är dåligt att träna med sina unga hundar. Och denna sortens avundsjukan är så himla ful, och hemskt tråkig. Det är så sorgligt att vuxna människor inte kan glädjas åt andras framgång. Skratta med vinnaren och önska dom allt gott, i hopp om att själva en dag stå där på prispallen. Man kan absolut bara avundsjuk, men man får inte vara egoistisk. Jag kan ofta bli avundsjuk på andras framgång, men jag unnar dom samtidigt den glädjen och brukar oftast känna en genuin glädje för deras skull. Jag minns en gång att jag vann ett lopp i klass 3 med Peggy – och jag var överlycklig (typ 13 år gammal och minns det fortfarande). En träningskompis kläcker ur sig, det första hon gör: ”Ja, men guuud vilken lång sväng det blev där mellan hinder 7-8.” Hur kan man ens välja att säga en sådan sak? Är det inte bara roligt om någon vinner något? Måste man hela tiden välja att vara ett rövhål?

Folk ser bara till sina egna intressen, och de egna resultaten och prestationerna är alltid så mycket mer värda. När dom lyckas så står givetvis världen stilla, och alla borde stå bredvid och blinka förundrat. Folk kan ALLT om uppfödning, och deras egna kennel är det enda som är någonting att ha. Dom har i särklass BÄST hundar, och det finns ingen annan uppfödare som kan mäta sig med dom. Kan man inte bara tycka att man har en jävligt bra uppfödning, men också inse att det finns många andra som är minst lika bra? Varför måste man ständigt välja att se ner på andra, bara för att dom inte tycker exakt likadant som en själv?

Och ens egna ras är alltid bäst. Folk som inte har BC tycker oftast att det är en lätt hund, den behöver inte så mycket träning, är inte särskilt skarp och det är lätt att lyckas. Och om man lyckas med en BC så beror det ju på att det är just en BC. Fast å andra sidan är folk väldigt snabba med att påpeka att just deras ras egentligen har bättre arbetskapacitet än border collie. Deras hundar fungerar ju egentligen bättre till brukset, agilityn, lydnaden eller vallningen (jag pratade med en rottis-uppfödare som på fullaste allvar menade att hans rottisar var bättre på vallning än de flesta border collies!). Det är bara det att resten av världen inte har förstått det. Men å andra sidan är det ju ”fusk” med en border collie, eftersom alla kan lyckas med en sådan. Då undrar jag – Hur fan skall ni ha det egentligen?

En bekant sysslar med uppfödning och berättade för mig häromdagen att det ALDRIG hade gått att ha två hundar ur samma kull av hennes ras, eftersom den rasen är mycket mer krävande, mer skarp och har en större arbetslust. Så det blir ju enklare att hinna med två border collies eftersom dom nöjer sig med att springa omkring och leka i skogen. Och jag hade ju minsann aldrig klarat av att ha två kullsyskon och fått dom till två bra hundar om dom varit av annan ras – det har ju gått tack vare att det är border collies (som ju är så himla lätta hundar). Så måste många människor säga, istället för att faktiskt säga något snällt som: ”Vad kul att du har lyckats med att fostra två unga hundar samtidigt, hunnit träna med dom och faktiskt fått dom till två trevliga individer!”.

Folk överlag är så satans trångsynta, och det finns bara ett recept på framgång – deras recept. My way or the highway. När någon lyckas här i livet så beror det bara på tur, förutom när det är just dom själva som lyckas. Då beror det på bra avel (givetvis egen uppfödning eller valp efter känd profil som man helhjärtat dyrkar), målmedveten träning, rätt mat, bra motion och allmänt omänskliga inslag av självdisciplin. Fast med andra är det liksom tvärtom, där beror det bara på tur, fusk eller att domaren är jävig. Den svenska avundsjukan i sin allra vackraste form. Så dessa människor tar varje chans dom får – snacka ner sina konkurrenter, hånar deras resultat och förlöjligar deras prestationer.

I vallningen är det bara BC som duger, till exempel aussies, kelpies och så vidare kan aldrig bli lika bra. Punkt, tycker många. Varför måste man gå ut så hårt med den attityden? Varför måste man döma hunden efter ras innan man ens sett den arbeta? Varför måste man döma ut en hund bara för att den kommer efter en viss kennel, innan man ens har träffat den? Varför måste det räknas som onödigt att valla med en annan ras än just BC – enbart därför att dom inte kan vinna SM? So fucking what? Alla kanske inte har som mål i livet att vara med i landslaget, vinna SM, tävla land och rike runt. Man kanske bara vill ha en kul aktivitet ihop med sin hund, och faktiskt nöjer sig med att klara av enklare hämt och övrigt gårdsarbete?

Varför har de flesta människor en tendens att alltid se ner på andra?

Skärp te daj nu

Sängen är ljuvlig! Men är alldeles för rastlös för att sova på dagarna egentligen. Måste skärpa mig med sömnen. En vanlig nattarbetare som sover OK förkortar ju sitt liv med X antal år. Undrar hur många jag förkortar mitt med genom att slarva med sömnen på det här viset? Forskning visar ju på att för lite sömn leder till övervikt, hjärt- och kärlsjukdomar, ökad risk för cancer, slitage på inälvor och så vidare. Inte ens när jag är ledig sover jag åtta timmar sammanhängande. Skärpning, Pia Möller!

Nu – sooova och gosa med hundarna innan dom försvinner med Jerry på en runda. Vid tre har jag kurs på Alfa som vanligt. Ha en bra dag!

20120226-074740.jpg

20120226-074749.jpg
Hittar man ingen tofs får man nöja sig med en knippe hårnålar. Väldigt skönt och avslappnande för hårbotten att inte sätta all tyngd i en tofs.