Gott nytt år

Nytt år – nya möjligheter. Året som har gått har ju bjudit på många roliga och nya erfarenheter. Jag blev med två nya ungar, de gamla tanterna pensionerades på heltid, jag pluggade litegrann, utvecklade hundintresset till en ny nivå med en massa vallning och har funderat mycket på vad jag vill bli när jag blir stor. Den som det visste?

20111231-135417.jpg

20111231-135430.jpg

20111231-135439.jpg

20111231-135447.jpg

Utställningar borde förbjudas

I en grupp på Facebook pågår just nu vilda debatter kring huruvida Aussies eller border collies är lika till utseendet. Ja, tycker någon. Nej, tycker andra. Vissa menar att om dom är lika så beror det på att aveln inte har gått efter rasstandarden. Och andra tycker tvärtom, fast ändå inte. Någon lade ut en bild på vad denne tyckte var en fin aussie, och blev genast påhoppad och det skrevs att hunden var ful och liknade en border collie. Hennes aussie var inte alls rastypisk, med andra ord. Jag känner dock ingen border collie-ägare som hade tagit hunden för att vara en border collie. Men så fortsatte det, och det blev sandlådenivå på hela debatten. Jossan lade ut en bild på Ingrid för att jämföra likheterna mellan raserna – såg verkligen den där fula aussien ut som en border collie? Fler och fler la ut bilder på border collies för att jämföra med aussien.

Nej, det var inte särskilt likt.

Men varför det inte var likt var för att Ingrid eller de andra hundarna inte var några rastypiska border collies. Ingrid är inte exteriört bra. Hon har fel kropp, fel päls, fel huvud, fel öron. Ja, hela hon är fel. Så istället länkade dessa underbara utställningskärringar bilder på överpälsade border collies, med snea ryggar och en grovlek bortom dagens arbetsavlade hundar. En korthårig border collie är FEL, och det är inte så den är ämnad att se ut. Det är nämligen såhär en BRA border collie skall se ut, och i jämförelse med den så var ju den fula aussien ganska lik border collies. En bra border collie skulle se ut såhär. Punkt. Och den rasstandarden (vilken jävla rasstandard?) skulle man följa när man avlade fram border collies. Och visst var dessa hundarna minst lika bra på vallning, om inte bättre. Man hade ju följt rasstandarden, så dom måste ju vara bra hundar? Sen att man aldrig ser en border collie med det utseendet i en fårhage är ju en helt annan sak, och någonting som dessa utställningsmänniskor inte riktigt vet vad dom skall svara på. Deras försvar blir bara: ”Men det är så en border collie ser ut från början, när den kommer ifrån sitt hemland”.


Såhär skall en exteriört bra BC se ut.


Eller såhär.

Så dessa border collies, som såg ut som någon helt annan ras än border collies, var fina representanter för hur ”rasen såg ut från början”. Jaha, blev min nästa tanke – sen när brydde sig utställningsfolket om hur ”rasen såg ut från början”? Vilka raser gör egentligen det? Det finns ju otaliga exempel på raser som har ändrats i utseende och mer eller mindre sabbats totalt. Jag tänker på den givna schäfern. Med dagens rasstandard så kan den väl knappast se ut som den gjorde från början, eller vad tycker ni? Är det meningen att en hund inte skall ha några riktiga bakben och gå omkring med en rygg som är skevare än en banan? Jag tänker på bassets. Jag såg en riktig avlad jakvariant för ett tag sen och jag fick mig en chock. Efter att ha omgetts av utställningsvarianten under de senaste åren glömmer man lätt av att basset från början fyllde en funktion i jakten. Det var en hund som kunde springa, och som inte bara gick och släpade magen i asfalten. Eller alla dessa små franska bulldoggar som inte ens orkar para sig utan människors inblandning? De kan inte föra naturligt och de orkar knappt andas utan att få en hjärtinfarkt. Var det så rasen såg ut från början? Nej, från början såg raserna inte ut så. Och nej, fårn början var inte en border collie överpälsad, lönnfet, lutande rygg, korta ben och alldeles för lång kropp.


En basset från 1970-talet.


Dagens basset. ”Maskulin hanhund med utmärkt helhet.

Jag är så evinnerligt trött på hur utställningsfolk ser till att driva aveln åt helt fel håll. Vi ser underbara arbetshundar som går mot sällskap, utställning och allmänt familjehäng. Aussien är ju ett lysande exempel. Det är en vall- och vakthund som lämpar sig ypperligt till all form av bruksarbete. Hur många aussies säljs egentligen till arbetande hem idag? Jag vet så många aussies som är rent utställningsavlade och som inte gör mer än att skutta runt kvarteret, ligga i soffan och springa lite vänstervarv när lusten hos ägaren faller på. Sen avlas det för fulla muggar eftersom hunden är så himla bra – den har ju gått bra på utställning, har fluffig päls och jättebra psyke (oj, den klarar ju av att springa på utställning). Folk väljer inte längre aussien för att det är en grym arbetshund, utan för att den är käck och fin att titta på. Där har någonting gått allvarligt fel. Alla aussies har inte längre behov av att arbeta i samma utsträckning, eftersom man till mångt och mycket slutat att avla på dessa egenskaper. Man avlar på lata hundar som nöjer sig med ingenting alls.

Skall vi låta border collien gå samma öde till mötes? Skall det också bli en fet och utställningsavlad hund som nöjer sig med att ligga på sofflocket och borstas? Det fanns en och annan vettig människa som flikade in i den här debatten (jag var själv inte med och skrev eftersom jag inte är medlem i gruppen). Hon skrev ungefär: ”Så länge en border collie har ett huvud, en kropp, fyra ben och en svans så uppfyller dom väl kraven för hur en border collie skall se ut?”. Jag kunde inte hålla med henne mer. Border collie är i princip den enda arbetsavlade rasen vi har kvar. Varför är det något att sträva efter att även här få in vackrare färger, mer päls, tyngre massa eller annorlunda huvudform? Dom idioterna som tycker att det är viktigt med dom yttre egenskaperna kan väl för sjutton välja en annan ras? Om du skall få fram bra arbetshundar så kan du inte ta hänsyn till exteriören och låta den gå före, då kommer du samtidigt att låta bra arbetshundar falla bort på grund av fula ”defekter”.

Utställningar borde förbjudas. Och istället borde man satsa på att bedöma psykisk hälsa, rörlighet, fysik, och så vidare. Man borde ha ”tävlingar” där en hund bedömdes utefter bäst resultat på HD, armbågar, ögonstatus, minst ärftliga sjukdomar, tävlingsresultat i alla blandade grenar och så vidare för att på så vis komma fram till ”Bäst i rasen” eller ”Bäst i showen”. Allt annat leder bara fram till att man avlar på fel sorters hundar.


Ingrid – border collien som inte alls är rastypisk. Trots att både mor och far är duktiga vallare som presterat mycket inom arbete. Dom är friska i kropp och själ, fadern har medalj på SM i fårvallning, tävlar i landslaget och visar fantastiska färdigheter i sin djurhantering.

Jag är på hugget

Ligger på soffan och funderar. Har många tankar som snurrar i huvudet. Och en hel del saker att fundera lite till på, för att så småningom skriva ett smart inlägg här. Men det får inte bli för krystat. Så under tiden taggar vi med wordfeud. Dock är inte hundarna någon större hjälp.

20111229-152708.jpg
Ibland går det bra…

Om att modifiera sanningen

Ibland tänker jag att alla andra alltid lyckas så himla mycket bättre med sina liv, med sina barn, med sina jobb, med sina partners, med sina vänner. Och med sina hundar. Ibland tänker jag att folk är sådär generellt lyckliga och går den gyllene medelvägen, men samtidigt ser till att ligga lite i överkant. Alla vill vara lagom, fast ändå lite bättre. Alla vill visa framfötterna, men vet samtidigt att ingen gillar dom som skryter. Men så var det det där med självinsikten – vart tog den vägen? Och den skamsa svenskheten i oss har en tendens att försvinna i text. Plötsligt händer det, och ”men inte skall väl jag” förvandlas till fantastisk självkänsla och ett ständigt växande självförtroende. Åtminstone i text, och åtminstone för stunden.

Någon stackare kan man nog alltid lyckas lura.

När man läser folk bloggar, artiklar, foruminlägg eller statusar på facebook är det lätt att man känner sig brutalt misslyckad och efter i både privat- och yrkesliv. Alla lyckas alltid med allting som dom företar sig – ungarna är fantastiska, mannen är alltid romantisk, hundarna är väluppfostrade, volvon är ny och huset är ståtligt. Det är ofta självaste lyckan som målas upp på dessa fasader, och bredvid sitter alla andra och häpnar och undrar hur de skall lyckas bräcka dessa statusar. Vad skall just jag skriva för att göra andra människor uppmärksamma på hur lyckat mitt liv är? Om hur bra min karl är? Om hur vackra och duktiga mina ungar är i skolan? Om hur mycket beröm min hund får på kursen av instruktören? Om att vi minsann kommer att slå alla på fingrarna så fort vi kommer ut på tävlingsbanorna? För vi – vi är minsann ett dream-team och just min hund är en ”once in a life time-hund” som det är få förunnat att äga (ungefär alla äger en eller flera sådana hundar dock). Men just min hund, min vackra, fina, kloka, perfekta och alldeles underbara hund, är strået vassare än alla andras – och det måste hela världen få veta.

Det är såklart jättevackert att man skriver så om sina hundar eller andra djur – och jag känner likadant för mina ungar. Dom är verkligen bäst i världen. Men jag försöker att inte hymla med hur mycket jobb jag faktiskt har lagt ner på dom – det är inte mycket som har kommit gratis. Givetvis har dom dåliga sidor, och jag har självklart dåliga dagar. Jag är ingen perfekt människa, och vissa saker kommer jag säkert aldrig att lyckas med. Ingrid är en riktig bitch som snappar andra hundar när de kommer nära och stör under träning – hon blir vansinnig. Wille har haft jättemånga dåliga sidor (jagade bilar, tokstressade vid bad och gjorde utfall mot barn för att nämna några). Men dom flesta av dessa dåliga beteenden är på väg bort eller åtminstone på god väg. När man skriver ut det här på nätet – i bloggar, artiklar, foruminlägg eller statusar på facebook – blir folk alltid lika chockade och en del kan inte alls känna igen sig, utan förmedlar istället en känsla av att man är en riktigt dålig hundägare. För det är ingen annan som har dom här problemen. Nej, för deras hund är en ”once in a life time-hund” som är alldeles underbar. Dom valde ju just den här hunden med stor omsorg, och sen har dom lagt ner precis exakt rätt mängd träning för att lyckas så bra.

Så när jag träffar folk blir dom ofta förvånade över hur fina hundar jag egentligen har. Jag är alltid väldigt kritisk mot mina hundar, och kanske framför allt mot mig själv, så mina texter på internet – i bloggar, artiklar, foruminlägg eller statusar på facebook – blir emellanåt överdrifter åt det negativa hållet. Man skriver: ”Ingrid är en bitch som hugger efter andra hundar”. Sanningen: Ingrid är en hund som inte tycker om när andra hundar stör henne under träning och nafsar efter dom när dom kommer fram till henne. Man skriver: ”Wille drar som en jävla draghund”. Sanningen: Wille drar mer än en sheltie, och jag har ont i kroppen och blir irriterad över att han drar minsta lilla. Men han drar långa vägar ifrån hur andra border collies drar (hänger i kopplet så de flåsar ). Kontentan: Folk tror att hundarna är idioter som inte förstår någonting, som inte tränas tillräckligt och som inte får ordenligt med motion/stimulans.

Jag hävdar dock att det blir såhär för att folk framställer sig som så himla duktiga i skrift. Dom som då inte framställer sig som övernaturligt begåvade faller istället i ramen för fullständiga idioter och totala riksmongon. Den andra kategorin är mer eller mindre självlärda experter på det mesta, och varken dom eller deras hundar gör några större fel. Dom skriver att deras hundar gör si eller så när man i själva verket vet hur hundarna reagerar på riktigt. Folk skriver så pedagogiskt hur dom löser sina små problem (för problemen är aldrig särskilt allvarliga i text) med väl utvalda metoder, men när man träffar dom på riktigt så ser man att dom verkligen inte lever som dom lär eller påstår sig att leva. Dom skriver att dom aldrig korrigerar sina hundar (förutom som nödbroms) – men i verkliga livet ser man dom dra i den här nödbromsen ganska många gånger under ett och samma träningspass, promenad eller fikastund. Dom kallar sig rena klickertränare, och skulle aldrig bruka våld eller på något vis bestraffa hunden genom obehag. Men så ser man dom, ganska ofta skulle jag vilja påstå, agera helt emot hela sin teori som de så starkt propagerar för. Deras försvar är att det faktiskt bara handlar om en så kallad nödbroms, och att hunden inte lär sig något av det. Korrigeras det inte lite väl ofta då för att kunna kallas nödbroms? Eller hur ofta kan man egentligen dra i den där nödbromsen utan att det skall ses som att man faktiskt korrigeringstränar vissa saker? Varför kan man inte vara rak och ärlig i den situationen, när alla egentligen vet att man bara sitter där och jiddrar? Missförstå mig rätt – jag hävdar också att jag är en klickertränare, men vissa beteenden godkänner jag bara inte och där ser jag inget fel i att faktiskt säga åt hunden (utan att för den sakens skull blir förbannad eller våldsam).

Internet är ett jättebra forum för alla sorters människor att dela med sig av erfarenheter, tankar och funderingar. Men det är också ett jättebra forum för folk att modifiera sanningen. Det är inte bara på alla dessa chatter som snuskgubbar sitter och luras och skriver under nicket ”Linda14” – det är också helt vanliga människor som tar sin chans att modifiera sanningen. Även vi hundägare ser sen här chansen, och vi tar den gladeligen. Vi skriver om allt mellan himmel och jord, och vi ser verkligen till att lyfta fram oss själva, våra hundar och vår träning. Hundarna är mer eller mindre bäst i sin gren, dom är tävlingsklara och alldeles underbara. Hundarna går som en klocka i alla momenten upp till lydnadsklass elit, men när man ser eländet i verkligheten så inser man att dom hade nollat var och vartannat moment i lydnadsklass 1.

Det är inte konstigt att vi känner en press av att vara så himla bra hela tiden – alla andra framstår ju som så himla lyckade. Men för mig blir det så patetiskt när man sedan ser folk ”in action” och man inser vilken oskön modifiering dom har gjort av verkligheten. Och för andra kommer det som en chock att mina monster till hundar egentligen är helt normala och sunda, trots att jag väljer att skriva ut deras negativa sidor på internet – i bloggar, artiklar, forumsinlägg eller statusar på facebook.


Nu chillar vi en stund på det här, tycker jag.

Vad gjorde du för tio år sedan?

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Oj, då var jag tolv år gammal – drömde och levde för hunderiet. Jag hade Peggy som jag tränade och tävlade med, familjehunden Musse och fina Emma som jag körde lydnad med. Jag längtade efter en till hund – helst en border collie, aussie eller liknande men det fick bli en sheltie två år senare. Jag gick i skolan (sexan), började tänka på killar, utseende och kroppsförändringar. Jösses, vad liten jag var då.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
För ett år sen drömde jag om min nästa hund – en border collie som skulle heta Ingrid. Jag hade en fin kombination på G, men tiken gick tom. Men så hittade jag Ingela och Göran som hade parat sin Lynn med Loki – blev dökär och tingade mig en valp, och sen en till. Jag pluggade i tron om att bli något vuxet, men lade ner planerna och återgick till det vanliga jobbet för att ha mer tid och bättre ekonomi för hundarnas skull.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
Choklad, lösgodis, chips, ostbågar och popcorn. Typ allt som är godis?

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
Oj, jag älskar ju musik och jag älskar att sjunga med. När jag kör bil (och jag kör ganska mycket bil) sitter jag alltid med volymen på högsta volym och sjunger för full hals. De bästa låtarna att sjunga med till för tillfället är ”Veronica Maggio – jag kommer”, ”Adele – Set fire to the rain”, ”Mike Possner – Cooler than me”, ”Heart – All I wanna do is make love to you” och ”Bonnie Raitt  – Have a heart”. Dom går varma just nu.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR:
Träna hundar som heltidssysselsättning (till skillnad från nu?), resa runt mer, bo på en gård med en massa får, skriva en bok och skänka pengar till utvalda organisationer.

6) FEM DÅLIGA VANOR
Jag äter alldeles för mycket godis. Jag tränar mig själv alldeles för dåligt (det enda jag tränar är ju kondition). Jag slarvar med sömnen och sover alldeles för lite. Jag sitter alltid och pillar med mobilen (facebook, sms, wordfeud osv) när jag kör bil. Jag bokar alltid in för mycket saker för att det låter roligt och sen ångrar jag mig emellanåt för att jag inte har tid (det går ut över sambon, andra vänner och så vidare – även om det inbokade också är kul).

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
Träna och umgås med hundarna. Hänga med min sambo och familj. Dricka öl och snacka skit med mina polare. Laga god mat, både för egen del och i goda vänners lag. Skriva eller vara kreativ på andra sätt (sy, måla, virka, sticka, brodera osv).

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:
Oj, jag kan nog klä mig i det mesta. Men jag skulle nog aldrig ta på mig jazzbrallor (sådana där i tajt tyg som står ut nertill). Andra plagg är nog långa skinnrockar, megakorta kjolar, platåskor (typ buffalo) och/eller magtröja (finns det något fulare?).

9) FEM FAVORITLEKSAKER:
Öhm, sexleksaker? Får väl skriva hundarna grejer – egenknutna kamptrasor, tennisbollar, bollar i snören (att kampa med), gosedjur och strumpor (helst använda).

10) TIO  PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UNDERSÖKNINGEN:
http://josefineochhunderiet.blogspot.com/
http://mingli.se/
http://hundanna.wordpress.com/
http://liivat.wordpress.com/
http://www.machmo.se/
http://hannawennersten.wordpress.com/
http://jennysnuzie.wordpress.com/
http://tigerbus.wordpress.com/
http://bennybus.wordpress.com/
http://cirkusberger.wordpress.com/

Känn er utmanade. Gör listan och länka dom hit!

Strålande jul?

I fredags träffades jag och Jossan för att ta oss en heldag med hundarna. Vi tog först en runda i härskogen och sen åkte vi vidare till Alfa för att ha julklappsutdelning, fikapaus och såklart lite träning. Vi gjorde ett halvdant försök till gruppbild men vi orkade inte arrangera det sådär noga. Vi satt där och njöt, öppnade paket och fnissade som små barn. Jag och skitungarna fick ett jättefint aktiveringsspel av vännerna, och vi har faktiskt hunnit med att testa det också. Tack så himla mycket, Jossan ❤

Efter träningen och julklappsutdelning  nummer ett på Alfa åkte vi hem och möttes av sambon som hade förberett fina julklappar till hundarna. Här är det ”God jul Gäddan, önskar pappen”. Med andra ord – God jul Wille, önskar Jerry. Willes första jul, och Willes första egna julklapp fick han här. Mycket nöjd och glad kille.

Det var inte så himla viktigt att öppna julklapparna. Utan det var mer viktigt att få dom, och sedan bära omkring på dom. Jerry hade tålamod en liten stund innan han satte sig själv och öppnade paketen åt hundarna och fnissade nöjt. Wille fick nya gosedjur och Ingrid fick lite bollar. Gammeltanterna fick bara godis, och det var väl dom ganska nöjda med.

Ingrid tog med sig sin ena julklapp in i huset och lade sig att vila. Den fick snällt ligga där hos henne och mysa. Som sagt – dom förstår inte riktigt det där med att öppna paketen eller förstöra klapparna. Utan nöjer sig med att få något (även om dom inte riktigt förstår vad det är eller vad man har det till).

Så kom lördagen och så även julafton. Det var strålande sol, fågelkvitter och mellan 5-10 plusgrader varmt. Jag och hundarna tog en mysig långrunda innan vi åkte hem till familjen och släkten för sedvanligt julfirande. (Obs! Det här spåret är avstängt och bortkopplat så det finns ingen risk för tåg.)

Och julafton betyder ju att det skall ätas, och ätas, och ätas. Jösses, vad man äter. En veterinär sa att det är en här årstiden som dom får in allra flest hundar med magproblem och invärtes skador till följd av att de ätit för mycket fet och salt mat. Jag tvivlar inte på det – det är lätt hänt att man stoppar i både sig själv och hundarna lite för mycket mat under den här helgen.

Min lillebror tyckte att jag tog alldeles för mycket kort och att jag var jobbig. Jag förstår inte vad han menar? Jag tar väl aldrig särskilt mycket bilder? Därför ville han ta lite kort på mig som straff. Och så skulle jag se hur kul det var. Då straffade jag honom, och er, genom att fulposa och lägga ut bilden här. Julen är ju till för att retas och bråka med varann, va?

Under julklappsutdelningen sprang Peggy omkring i soffan och kollade vad alla fick. Fjäskade lite för moster Eva och hade det allmänt bra. Hon tror att hon är en katt (iofs är hon ju inte större) och springer gärna på soffryggar, fönsterbrädor och bänkar. Hon har väl aldrig förstått att hon är en hund. Dagen till ära hade hon röd tröja på sig för att matcha tomten. Hon fryser lite nu när hon är nyklippt.

Tomten kom i år igen. Vi hade varit snälla, trots allt.

Min pappa är duktig på många saker – han är ganska händig, har byggt och härjat på det mesta, allmänbildad och läser en hel del. Men… Det där med paketinslagning är väl inte hans starkaste sida. Jaja, det är tanken (och innehållet?) som räknas. God
jul, fina pappen!

Man blir ju trött av allt julstök, säger Hejdi.

Dom små skitungarna lade sig under soffbordet och slappnade av. Mina ungar ❤

Ingrid och Ingrid satt och tittade i en almanacka med katter. Människo-Ingrid satt med och tyckte att katterna var så söta och fina. Hund-Ingrid satt nog mest och undrade varför det inte var hundar med i almanackan?

Mina kusiner, Emelie och Sara, är för första gången inte med och firar jul. Istället är dom på semester i USA (Hawaii) tillsammans. För att inte rubba på traditionerna helt så gjorde vi ett försök via internet att samla familjen. Så här sitter hela släkten kring långbordet och pratar via skype/webcam med tjejerna som är på andra sidan jorden. Den yngre generationen tyckte givetvis inte att det här var konstigt, men Aage som är i nittioårsåldern hade svårt att förstå hur det där fungerade. Dator – vad är det?

Ingrid tyckte att Christoffer kunde leka lite med henne, istället för att pilla med telefonen…

Kusinen Christoffer och skitungarna.

Skype och datatjafset fortsatte en bra stund. Här sitter Eva, Aage (Åke) och Margrethe och grejar.

Jul, jul – strålande jul. Ja, det kan man verkligen säga. Vi har haft det jättebra! Hoppas att ni har ätit gott, att tomten har kommit, att ni har fått umgås med era nära och kära. Och hoppas att ni får ett riktigt gott nytt år!